Aftonbladet – 10 augusti 1872, sida 3

gaards karakteristik, fastän utgörande i vis mån en fortsätthing af de förra och sålund. helt naturligt i saknad at dessas öfver raskande nyhet; . Fra barn atv — säger Wierkegaärd ie: af de nu offentligjorda Journalerne — har jeg havt en polemisk forestilling on hele tilvärelsen, ett uttryck som skull kunna tjena till motto för hela det i fråg varande bandet, Det utgöres nemligen hufvudsaz af polemik mot Hans vedersakar inom pressen, och märkligt är, att tidön jast under hans mest produktiva år tionde, 1840:talet, kunde räcka till fö nedskrifvande af alla dessa hittills out gifna hätska tirader, dem han till på köpet — såsom man finner af utgifvarens divt andäktiga hänvisningar till Kladder Nir 1 öch Rladden, N:r 22 0:8. v. — gjorde sig den mödan att fierfaldiga gånget omar beta. Karakteristiskt är i detta afseende hvad Kierkegaard sjelf låter undfalla sig uti en Journal med ordningsbokstäfverna J. J., författad år 1846: Det meste af Enten—Eller, säger han här, er kun skrevet ? gange (foruden naturligvis hvad der er gjennemtänkt medetis jeg gär, men det er altid så); nu omstunder skriver jeg gjerne 3 Utom Joh. Ludv. Heiberg, som i följd af sin oförmåga att rätt uppfatta Kierkegaards skrift: Gjentagelsen. Etforsögi den experimenterende psykologiaf Constantin Contantius, göres till föremål för cen vidlyftig upptuktelse, är det egentligen Grundtvig och Goldschmidt, som här tagas för hufvudet. Oppositionen mot Grundtvigs teorier är väl redan af Kierkegaards skriftställarskap bekant; intressant är emellertid hvad dagboks: anteckningarne ha att bjuda, i fråga om det levende ord, m, m. dithörande, liksom enskilda utfall onekligen äro lustiga nog, sådana som att pastor Grundtvig är en man, som vida öfvergår Arkimedes och till och med hvarken behöfver eller drömmer om att behöfva en fast punkt för att sätta himmel och iord i rörelse; nei han gjör det uden fodfästes — eller ett man ofta hört talas om något, som pastor Grtnåtvig med sin makalösa falkeblik skall hafva förutsagt om Danmarks och Nordens makalösa framtid, hvilket numera till och med gått i full bordan. Så ved jeg da for Satan, tillägser Kierkegaard, at man kan få at vide vad det er. Og dog er, troås redelig anrängelse, jeg i det ministe kommet lige vidt og forbleven lige klog, trods mine spörgsmål. Når jeg nemlig spörger: hvad er det pastor Grundtvig har forutsagt, så svares der: ih, det er jo det, som iu er gåt . opfyldelse. Og når jeg så spörger: men vad er da det, som er gåti opfyldelse, svaes der: ib, det er jo det, han har forud-; sagi 0. 8. v. Mera öfverraskande ärialla ändelser den uppmärksamhet Kierkegaard. tysthet värdigades egna åt Goldschmidt ;ch hans en gång mycket bekanta och mycset spridda veckoblad Corsaren, hvari Kierkegaard Ironiens Magisteri så väl vild som ord tidt och ofta hånades, detta lock -så godt som på sin egen begär an, i det en Corsarens berömmande utlåelse öfver Kierkegaard framkallat en lennes offentliga anhållan att i Corsaren, lenna enligt hans åsigt högst misstänkta idning, få bli föremål för motsatsen, något som helt naturligt af bladets qvicke redakör vändes i ett osläckligt löje. Sålunda ramstäldes t. ex. till hämnd i fullständig porträttfigur Den nye Planet, d.v.s. S. K. samtalande med Heiberg och astronomie proessor Olufsen, hvarvid de opbyggelige Taer nämnas samt den anmärkning göres, utt förläggeren skal väre den eneste, der kke bliver oppbygget ved dem. En annan sång upptogs en spalt i bladet af Frater Taciturnus dialektisk privilegerede experinentscontoirs avertissementer, Redigerede af Joronato den frygtelige. Trykt i hr Taciurni eget fidt. Vidare kan nämnas Et stykke almanak for 1846, som innehöll Marts eller Tordenmåned (således kaldet, ordi S. K. og hans engle navne tordnede og ouldrede i literaturen, så det knagedei dem selv) samt text för tvenne söndagar i fatan: 1) Magister 93. K. utdrev en djävel af ig selv. 2) S. K. bespiser en läser etc. ite. Huru bitande dessa vanligen af karatyrteckningar åtföljda speglosor kändes ör föremålet, visar sig af det nya bandet unteckningar, hvari under olika rubriker vågot mer än hundra sidor egnas åt den i Kierkegaards ögon, enligt hvad han sjelf påstod, så djupt underlägsne motparten. Relan sjelfva titlarne på dessa hittills outrifna uppsatser, t. ex. Foragtelighedens diaektik, Den literaire foragtelighed, Et bidrag il belysningen af det comiskes foragtelige misrug 0. 8. Vv. ådagalägga kanske snarare öfrerretning än olympisktlugn, och den qvickwet, som annars är så utmärkande för Kierkesaards polemik, söker man här nästan fåfängt. Förutom polemiken innehåller det nya andet åtskilliga vigtiga bidrag till kännelomen om Kierkegaards uppfattning af samidens frågor, t. ex. den nordiska enhetsanken, som synes varit honom nästan en tyggese, sådan den uppenbarade sig vid det rordiska studentmötet 1845, samt en mängd märre kuriosa, bland hvilka vi fäst oss vid in troligen 1846 nedskrifven Skizz till et anlragende om understöttelse af staten, kanske n yttring af den mani att i allt möjligt ikna Sokrates, som var en af den danske ronikerns omisskänliga svagheter. Man erare sig att Sokrates då han blifvit förkla ad skyldig och tillfrågades hvad straff han jelf ansåg sig hafva förtjent, svarade att lan gjort sig förtjent af att på statens bekostnad underhållas i Prytaneion, alltså att ;rhålla den högsta medborgerliga belöning. Vågot dylikt tänkte kanske ock Sören Kiercegaard i fråga om sig, då han formulerade ämnda skizz. som naturlioetvis aldrig var