Aftonbladet – 10 augusti 1872, sida 3

det. Hans inträdande väckte deras gemensamma fröjd; men han var så sluten, allvarsam och modfälld — en sinnesförfattning på sednare tider högst ovanlig hos honom — att mr Treherne, oaktadt sin glädje öfver hans ditkomst, icke kunde undgå att lägga märke dertill. Frågor om slägtingarne i Milborough, i Crossley och på Lawn gjordes och besvarades och för öfrigt rörde sig konversationen omkring nyheterna för dagen m. m. Intet ord blef under aftonens lopp yttradt om Georges högst anmärkningsvärda sinnesstämning. MHelene var stormande glad att se sin kusin och öfverhopade honom med så otvetydiga yttringar af sin förtjusning, ett så klumpigt smicker och så efterhängsen uppmärksamhet, att han såg alldeles öfver sig gifven och uttröttad ut, när hon ändtligen fann för godt att gå till sängs och lemna de båda gentlemännen. Då de blefvo allena och George dragit nägra djupa bloss ur sin cigarr samt bakom de tjocka rökmolnen lyckats för onkeln dölja det uttryck af dödssmärta hans ansigte antog, då han nu skulle lätta sitt sinne från en frivilligt pålagd börda, började han med den högsta grad af ansträngning slutligen att tala. Mr Treherne öppnade sjelf samtalet. Jag är glad, att du kom hit så snart, George; jag hoppades knappast få se dig före julaftonen. Jag skulle inte heller hafva kommit förr, var svaret, derest jag ej hade någonting att tala med er om. Genast du inträdde, såg jag att allt ej stod rätt till. min käre gosse, sade mr Treherne med vänligt deltagande säg mig, hvad som ligger dig på sinnet? — är det penningar? Du vet att du af mig kan på