Aftonbladet – 9 augusti 1872, sida 3

sedermera skref, yttrade han sig derom mec den största köld, och det var endast på der mörka blicken det kunde skönjas, huru djup han kände, att han icke var i stånd att bringa företaget till ett lyckligt slut, Dahlgren fann sig således öiverlemnad åt sig sjelf och de krafter han hade under sitt befäl, och med sin vanliga beslutsamhet I handlade han derefter. Det var ännu möj ;J ligt för honom att med någorlunda säker het draga sig tillbaka, men detta öfverens I stämde icke medhans karakter. Tvärtom ;lansåg han sig af hedern förbunden att fullI komligt försäkra sig om, huruvida icke tilläfventyrs hufvudstyrkan kunde finnas inärI heten. Order gafs derföre att rycka fram, och Inär mörkret inbröt riktades marschen rakt på Richmond. När en af hans vänner hjelpte honom att stiga till häst, yttrade han i sin vanliga vänliga ton, pekande på sitt stympade ben: Vi rycka framåt och om vi lyckas, skall jag gladeligen mista det andra. Snart hade de hunnit fram till Richmond, der de genast råkade i strid med fiendtliga infanteriposteringar, som hade besatt några utanför staden uppkastade verk. Kilpatrick hade varit synlig på morgonen och åstad: kommit en ofantlig uppståndelse i staden. I detta ögonblick, utan hopp om understöd och knappast på ett kanonskotts afstånd från det fiendtliga högqvarteret, framlyste den unge öfverstens mod och kallblodighet på det mest glänsande sätt. En af dem som befunno sig vid hans sida yttrade sedermera att öfverste Dahlgren under fiendens mördande eld red genom lederna af sin trupp, uppmuntrande sina män med sådant lugn, att den värste pultron borde hafva kunnat glömma hvad fruktan är. Nu kommenderades anfall och i spetsen för regementet störtade öfversten framåt. De af fienden som icke nedhöggos måste taga sin tillflykt inom förskansningarne. Intet återstod nu mera att göra. Allt hvad i mensklig makt stått hade Dahlgren icke underlåtit; men nu insåg han att det var hans pligt att rädda dem som icke stupat för fiendens eld. Endast under skydd af natten kunde de undgå förföljelsen. Det var eu förfärlig natt. Regnet föll i strömmar. De måste rida emot vinden, som piskade regnet i ansignet och genomkylde deras af nära sextio timmars ridt uttröttade kroppar; Dablgren satte sig sjelf i spetsen för förtruppen, 100 man stark. Ryttare, beridna på hvita hästar, redo på små afstånd mellan förtruppen och hufvudstyrkan, för att utvisa vägen för den sena re; men trots detta försigtighetsmått blef den dock skild från förtruppen, och när s0len slatligen gick upp samt. belyste denna af mödor och umbäranden nära neddignande lilla styrkan, nu icke uppgående till 100 man, fann den sig öfverlemnad åt sitt öde midtibland en fiendtlig och hämndgirig befolkning. Men i spetsen för densamma fanns en anförare, hvars själ var lika känslolös för faran, som hans kropp för det isande regnet. Som han alltid brukat, red han framför sin trupp, och så länge truppen fann honom upprätt förtviflade den ej. Solen hade stigit allt högre när de framkommo till den af regnet uppsvälda Pamunkeyfloden. På dervarande färja lyckades de oantastade komma öfver till andra stranden. Här måste de stanna för att intaga någon föda för sig och hästar, och efter en kort hvila fortsattes åter marschen längs floden, något mera än en half svensk mil då de veko in på stora vägen. Vid middagstiden framkommo de till Mattapony, der de på färja hade att sätta sig öfver till andra stranden, Nu först började de märka sig vara förföljda, och skott föllo här och der, hvarför de märkte sig vara föremål. Öfverste Dahlgren hade nedstigit från hästen och stödd på sina kryckor öfvervakade han passagen öfver floden. Fåfängt bad man honom att öfvergå till andra stranden. Han qvarstannade till och med sedan hans sista man med sin häst hade bestigit färjan. Föraktande kulorfia som susade omkring honom, stod han der ensam och afskjutande sin revolver åt det håll der de fega skyttarne dolt sig, uppmanade han dem att komma fram. Men dessa kulor voro icke stöpta för honom. När färjan hade till-andra -stranden öfverfört den sista af hans män och återvände för att afhemta ho: nom, kom han oskadd öfver floden. Klockan var nu två på eftermiddagen. Fiendtliga partier tillströmmade nu från alla håll och kommo snart till full visshet om huru obetydlig styrka de hade emotsig; men ehuru de sjelfva voro ferdubbelt -öfverlägsna, ingaf truppens fasta hållning och befälhafvarens personlighet dem sådan:respekt, att de icke vågade öppet anfalla densamma. -De inskränkte sig derför till att smygande bakom träd och buskar aflossa sina skott. Detta räckte dock: endast till nattens inbrott, då öfverste Dahlgren med sin trupp passerade en brygga. Här måste de taga någon hvila. Dahlgren njöt här en knapp timmas sömn, som så snart skulle efterträdas af den eviga sömnen, hvarefter han åter lät sin trupp sitta upp. Vägen gick genom en skog. Skuggorna af träd och buskar ökade nattens mörker. Den unge öfverstenred som vanligt framför truppen, icke tänkande att döden lurade så nära honom. Under flera timmar hade de icke förmärkt någon fiende. Ett rasslande i buskarne väckte hans uppmärksamhet. Hans fina och genom lång öfning skärpta hörsel lät honom genast ana att han hade att passera ett lIurande försåt. Snabbt som tanken drog han sabeln, dock utan att hvarken stanna eller öka hastighetön i ridten. Men han hade ickeförr passerat stället der han misstänkt försåtet, än en skarp sälfva genljöd genom skogen. Ulric Dahlgren var ej mer. Häst och ryttare tumlade öfver ända. Fyra kulor hade genom ryggen inträngt i bröstet och dödat honom ögonblickligen, Så stupade öfverste Ulric Dahlgren innan han ännu uppnått 22 års ålder. Han föll, som det anstär en officer, i spetsen för sin trupp. Denna, hvars mod uppehållits så länge den såg honom i spetsen för sig, rä