Aftonbladet – 9 augusti 1872, sida 3

7, (SISVAFSIU NLA KAL, 1CKS KUNNAT bes0Xxa BIM 1. I SON, Återseendet var värdigt dem begge, f.ty det var under fiendens eld som far och g)son återsågo hvarandra efter sex månaders r-I skilsmessa, hvarunder de hvar i sin mån bidragit till en lycklig vändning af kriget. Under det att detta blodiga krig rasade kommo underrättelser öfver till Europa om den fasansfulla behandling sydstaterna läto sina fångar undergå, ett sorgligt bevis till ide många föregående att medborgerliga krig ,lalltid äro åtföljda af större grymheter än krig mellan skilda stater. s Ulrie Dahlgrens ädla sinne kunde icke annat än på det högsta uppröras öfver denna lågsinnade behandling, Med djupaste harm c hade han ofta yttrat sig deröfver. Under nde mångfaldiga strider hvari han deltagit njoch de otaliga gånger han natt och dag -löfver vägar och obanade stigar till häst riströfvat mellan Washington ända ned åt Rapahannock, och dervid ofta varit utsatt för lömska anfall af lurande marodörer i hade han aldrig brukat sitt svärd eller sin revolver emot den värnlöse eller den som I bad om nåd. Det var derför med så mycåj ket större förtrytelse han hörde omtalas .j dessa missdåd hvilka han med rätta ansåg ilsom kränkning af all mensklig och gudomHig lag, och äfven under sitt svagaste tillIstånd på sjukbädden utvisade blixtrarne i hans ögon, när dessa obyggligheter kommo på tal, ätt han endast väntade på sitt tillfrisknande för att göra allt hvad som stod ,)i hans makt till att undandraga kamrater I denna omenskliga behandling. nyo återkommen till hemmet fick han höra att förslag inom armån blifvit väckt om i att befria de fångar som försmäktade i Richt) monds fängelser. Hans stympade ben var -Jänna icke läkt; han kunde icke förflytta sig annat än med kryckor. Hans aftärda ansigte utvisade ock att hans krafter långt vJifrån voro återställda, men oaktadt hans -l anhöriga och vänner sökte på allt sätt öf-I vertala honom att icke deltaga i detta äf!l ventyrliga företag, helst under en årstid 1 då trupperna skulle blifva utsatta för stora .) lidanden och mödor, lät han dock icke öfvertala sig. Tanken på kamrater, med hvilka i han delat krigets faror och umbäranden, Fl med hvilka han sida vid sida ridit i det (I djerfva anfallet vid Beverley Ford; Hagentown och så många andra ställen och hvilka nu långsamt ihjälpinades i fängelset uppsl eldade hans själ. Han ansåg det som en hederspligt att ila till deras hjelp och lemI nande å sido hvarje tanke på sig sjelf tvekade kan icke att trotsa fångenskap eller död för deras befrielse. För deras befrielse offrade han också sitt lif. Med sanning kan det sägas om hovom att aldrig i fordomtima en kristen riddare på Palestinas fält kämpade för ett renare och ädlare ål. Den 18 Febrnari 1864 återvände han till armån och infann sig vid general Kilpatricks högqvarter i Stevensburg, straxt söder om Beverley Ford, der han förut med så knapp nöd undgått död eller fångenskap och der major Morris, som då red vid hans sida blef fången och nu försmäktade i Richmonds fängelse. General Kilpatrick var bestämd att leda detta företag. Under 10 dagar var öfverste Dahlgren ständigt upptagen att i samråd med denne vidtaga alla nödiga mått och steg i och för dess utförande. Hela styrkan, som härför var afsedd, bestod af 4000 man kavalleri, hvaraf Ulric Dahlgren skulle erhålla en kår af 500 man, : bestämd att efter utförandet af en diversion förena sig med hufvudstyrkan nära vid Richmond. Den 28 Februari bestämdes för utryckningen, men innan den unge öfversten kastade sig in i farorna af detta företag, som: skulle blifva det sista, hvari han kom att deltaga, glömde han icke hvad: den sonliga pligten fordrade, utan skref-till sin, far, hvari han säger, att om företaget komme att lyckas, skulle de hafva utfört en stor handling, men att om detmisslyckades mån-. gen skulle blifva på platsen. Jag må blifva l: nedbuggen eller fången, skrifver han, är det dock ett företag, hvarifrån jag icke kan draga mig undan, utan att af blygsel vara tvungen att dölja mitt ansigte undan men-) niskors blickar. Han tyckes haft en aning om den olyckliga utgängen. Till en vän, som skulle del-: taga i det djerfva företaget, yttrade han några ögonblick före uppbrottet med sitt vanliga lugn: Misslyckas vi kunna vi aldrig fört en bättre sak offra våra lif. Vid nattens inbrott satte öfverste Dahlgren sig med sin kolonn i rörelse och tog vägen öfver Rapidan till Elys Ford, ett vad I: der fienden hade utsatt en stark fältvakt,l som det var nödvändigt att öfverraska och tillfångataga utan att den kunde underrätta den fiendtliga hufvudstyrkan om anfallet. Detta lyckades fullständigt och kolonnen var i stånd att obemärkt af fienden passera vadet. Oaktadt natten var mörk fortsattes dock :marschen under ledning af säkra vägvisare och på morgonen. gjordes halt vid en ström. Öfverste Dahlgren mönstrade härefter sin trupp. En af officerarne skref sedermera härom: Mången inom truppen hade knappast sett honom förut. Hans utseende och hållning gjorde likväl sådant intryck att truppen tydligen gaf tillkänna det förtroende den hyste till honom. Efter en kort halt fortsattes marschen. På eftermiddagen öfyverraskades några sydstatsofficerare, söm sorglöst togo sig en promenadridt och blefvo alla tillfängatagna. Framåt aftonen föll ett häftigt regn, som varade -hela natten och än mer ökade ansträngningarne så för manskap som hästar, men hvem kunde hafva rätt att beklaga sig, skref sedan en som varit med i truppen, när man såg den unge öfversten, knappast återställd efter sitt sår, rida framåt, lugn och obesvärad, men ständigt med skarp blick öfvervakande. allt. Nära midnatt uppnådde truppen en liten byggnad som stod nära vägen. Genomdränkt af regnet, men obesvärad och glad till sinnet hjelptes den unge öfversten ned af hästen och på frågan om han icke vore uttröttad af dessa två dygns ständiga ridt, svarade han vänligt: Låt mig få litet mat och två timmars sömn, skall ni få se hurn duagtig jag skall vara. Y9Y et n oc mag I me ert ft ÅA hörnet GR Tfn fornnt fö Hä Sknkk LÖN KR