Aftonbladet – 9 augusti 1872, sida 3

det sätt; hvarpå ett tacksamt fäderneslan hedrade hans minne. De fiender åter, sor han så många gånger bekämpat, och ho hvilka han injagat en sådan fruktan, att de ehura mångdubbelt öfverlägsne, icke vågad öppet anfalla honom vid dagens ljus, uta lömskt lade sig i försåt för honom och ur der nattens mörker först vågade sända hc nom det mördande blyet, när han reda passerat det lurande försåtet, denna fiend skulle förfölja honom med sitt hat äfve efter döden. För dem egde skaldens or ingen betydelse, dessa ord, som måste ansl hvar och en, som eger mensklig känsla: O, blott på lifvet hämnden ser, Vid grafven hatar ingen mer. När solen följande morgon uppsteg oc belyste det ställe, der det hemska dåde föröfvats, studsade dess strålar tillbaka. P: marken nära vid vägen låg utsträckt el liflös, genomskjuten, naken menniskokropp Det var den unge Ulric Dahlgren, som s många gånger injagat skräck hos unionen fiender. Det amputerade benet vitnade on strid och ädla bedrifter; den stympade han den om det nattliga dådet. På ena fingre hade -han burit en liten enkel guldring, et kärt minne från en ung afliden djupt sak nad syster. För att åtkomma denna had de plundrande uslingarne afhuggit fingret. Hämnden stannade dock icke dervid. Fö! att tillfredsställa pöbelns i Richmond ha fördes hans lik in till staden, och iklädd en grof skjorta och ett par grofva under kläder, utställdes hans lik i en simpel furu kista att begapas af en hämndgirig pöbel Men hatet stannade icke ens härvid. Det var icke allenast på hans döda kropp hämn den skulle utöfvas. Äfven hans minne, hans ära som soldat ville man söka nedsuddla. För sådant ändamål uppsattes en skrift. undertecknad med hans namn, innehållande en order, att om det lyckades att intaga Richmond, staden skulle uppbrännas och presidenten för sydstaterna mördas. Man ville icke underlåta att begagna till fället att än mera uppblåsa hatet mot nordstaterna, och man var derför mycket angelägen att utsprida denna beskyllning emot den fallne hjelten, som icke mera var i stånd att försvara sig. Hvar och en, som i lifstiden lärt känna Ulric Dahlgren, visste dock, att en sådan handling stod i den skarpaste strid med hans ädla, ridderliga sinne. Aldrig hade han, under de tre är han kämpat mot unionens fiender. lyft sin hand emot den värnlöse eller afväpnade fienden, ej heller tilllåtit någon af sitt folk att göra det. Den nedriga beskyllning, hvarmed man ville fläcka hans minne, föll således tillbaka på dem som sökt gifva sannolikhet deråt; men, liksom om försynen velat låta den ädle ynglingen äfven efter döden segra öfver sina lågsinnade fiender, tillstadde den dem icke att lyckas gifva minsta grand af trovärdighet åt det nedriga förtalet. Den order, som de ville påstå hafva blifvit funnen på Ulric Dahlgrens döda kropp var uppenbarligen förfalskad. Icke allenast stilen förrådde detta, utan äfven det oriktiga stafningssättet. Öfverste Dahlgren skref alltid sitt namn Ulric Dahlgren och denna order var deremot undertecknad U. Dahlgren. Detta försök att nedsvärta den unge mans minne, som offrat sitt lif för att befria fångna kamrater, uppväckte en allmän och djup harm öfver alla nordstaterna. Det är blodhundarne, sade man, som jaga sitt offer och ännu gifva skall när de se det ligga liflöst framför sig. Löjtnant Bartley, som i egenskap af stabsofficer varit anställd hos öfverste Dahlgren, och som efter dennes fall fick dela de öfverlefvandes öde eller flera månaders bitter fångenskap, afgaf sedermera en berättelse härom. Sedan han skildrat den misshanding som de dervid fått undergå och hvarill det hos öfverste Dahlgren funna papper ippgais som skäl, yttrar han. Öfverste Dahlgrens nawn är för revt för att icke allt detta förtal och detta försök till föralskning skall studsa tillbaka. Hans bragler tala för sig sjelfva. Hans krigarbana ned Sigel, Burnside, Hooker, Meade och Kilpatrick jemte hans bedrifter vid Fredeicksburg, Beverley Ford, Chambersburg och rafmför Richmond skola lefva i efterkomnandes minne långt efter det namnen på lans fiender äro glömda. Jag förklarar högt, säger löjtnant Bartey, detta papper vara förfalskadt. I egenkap af öfverste Dahlgrens ende stabsoffier hade jag fullkomlig kännedom om hans slaner och jag hörde honom aldrig göra vinsta antydan om något sådant som letta papper innehåller. De instrukioner han gaf voro bestämda. De ibheöllo att om vi lyckades intränga i staden cke annat än i öppen strid taga någons lif ler tillfoga något ondt; att säkert förvara nen väl behandla dem som togos till fånga, utt söka göra allt hvad som stodivår makt ör att befria fångna kamrater och att sejan offentliga byggnader och förråder blifit förstörda lemna staden genom den så allade Peninsulavägen. (Slutet följer.) Aden ads