Aftonbladet – 9 augusti 1872, sida 2

Ing, söm föreglngo de nuvarande årliga,l af rsta gängen 1821, sista gången 1868—1869. lut et å sistnämnda storthing väckta förslayt! ts slutliga afgörelse uppsköts från förstasät Il det i är hållna andra årliga storthingetge sh antogs då med stor majoritet. Ett sållä antligt arkete har detina reform hittills)lag östat. Nog vill det synas, som borde detta oci Wkernas förlopp kunna verka lugnande på!Dt em, som äro rädda för en framåtrusande ka rsel bland fundersamma nordbor, och som !gå billa sig att radikala omstöpningar före-fei tå i vårt brödrarike, men som alldeles missmi ga sig om det håll, der de storartade om gr töpningarna i sjelfva verket ha sina måls-fö län, om de öfverhufvud ha några sådane. de Emellertid har reformen för denna gång vä trandat; Att denna utgång väckt uppse-ni nde och förundran i vårt land, är ganskalhc isst. Andra synpunkter att förbigå, hade so ran föreställt sig att, hvilka betänkligheter fr orska regeringen i öfrigt kunde hysa, hon er kulle tillmäta en ej alldeles obetydlig vigth t den inflytelse till stärkande af Norgessi tällning i unionen, som reformen påtagligen g! kulle medföra. En sådan hänsyn hade va-o1 it mycket förklarlig å norska regeringensg ida, då hennes uppgift i fråga om de unio-te ella förhållandena onekligen ofta varitg sanska brydsam och dess underlättande så-lte edes måste synas henne önsklig. Att ej ilt strid med andra vigtigare betänkligheter nafva tagit hänsyn till ett sådant intresse, 1tgör prof på en sjefförnekelse, som ej alla regeringar visa och som är värd all respekt, om än blifvande efterträdare ej komma att derför känna sig mycket tacksamme. Det tillkommer ej oss att taga parti be: träffande den vidt utseende konstitutionella tvisten i Norge, Men å andra sidan anse vi oss ej förpligtade att dölja vår uppfattning och våra sympatier, eller fästa afseende vid det nog egendomliga anspråket, att vi skulle tillsluta våra spalter för en norsk betraktares på ett passande sätt uttalade omdömen, och sålunda för vårt brödrarike allena uppställa ett undantag från det förfarande, som eljest inom all verlderis press anses naturligt och lofligt. Ämnet är af det intresse för det politiska meningsutbytet i vårt land och, praktiskt taget, äfven af den betydelse för våra förhållanden, att det är väl värdt att framhållas till svenske läsares begrundning. Särskildt kan man ej undgå att inse, att en lösning af den konstitutionella tvist, som nu upprör Norge, mäste afvända tankarne från och förlama arbetet för de munionella förhållandenas utveckling, och att den jemmare konstitutionella verksamhet, hvartill man med rätta förväntar en betydlig medverkan från den så länge önskade, men nu undanskjutna reformen, skulle medföra den lyckligaste inflytelse å dessa samma unionella intressens befrämjande. Dervid tänka vi alls icke på något nytt föreningsfördrag, titan dels på sådana angelägenheter, som kräfva mellanriks-lagar, dels på andra som, om också ej i denna bindande form, påkalla en faktisk samverkan i unionsvänligt syfte. Det vill derför något annat och mer till, än blott nationel ömtålighet, om man vester om Kölen misstycker svenska uttalanden rörande den inre norska fråga, som håller våra grannar i spänning och oro. Det föredrag af justitie och politidepartementets chef, som innehåller motiverin gen för afslag, och i hvilket norska regeringens flertal instämt, uttalar den märkliga förklaring, att man genom betraktelser, som lemna hufvudfrågan obesvarad, kommit till det resultat, att storthingsbeslutet ej bör vinna stadfästelse. Denna lika ovanliga, som uppriktiga tros; bekännelse åtföljes af en hänvisning till det faktum, att årliga storthingssammanträden numera blifvit införda och att man ej ännu kan känna denna förändrings verkan på maktförhållandet mellan Btatsmakterna. Här ha vi således stötestenen, hufvudgrunden för afslag eller, rättare, det enda och uteslutande skälet. Likväl afvisar regerlngen ej absolut hvarje tanke på statsrådens tillträde till stortbinget, men bon uppställer vilkor, och dessa vilkors mängd och beskaffenhet, denna razzia af förändringar, såsom prof. Daa kallar dem, utgöra tillsammans ett radikalt reform-program, de inne: bära, om de genomföras, ingenting mindre än en omstöpning af Norges statsskick. Sedan Carl Johans många grundlagsförslag till 1821 års storthing, allesamman förkastade 1824, har man visst ej hört talas om maken. Att det är från norska regeringen; detta program utgått, anbefalles till deras uppmärksamhet, som vädra omstörtning i hvarje enstaka ändring, hvartill en representation tager första steget, men tycka att allt går sin lugna gång, om en ministår rycker fram med ändringar i massa. Programmets hela omfattning känner man Sj. I det ofvan nämnda föredraget påpekas följande grundlagsändringar och andra åt gärder, som närmast äro att påtänka i samband med en reform, som lemnar statsråden tillträde till thinget, nemligen: af sessionernas längd oberoende maximi-arvoden för storthingsmännen jemte bestämmande af något längre tid än nu för stortingets samvaro, men hvilken tid då endast undantagsvis finge öfverskridas; rättighet för konungen att upplösa storthinget; statsrådens valbarhet och upphäfvande af förbudet för storthingsmän att vid utomordentliga tillfällen taga säte i statsrådet; förändring af stadgandet, att konungens stadfästelse eller afslag å storthingets beslut skall meddelas innan storthinget hemförlofvas; upprättande af ett tvåkammari stället för det nuvarandeen kammarsystemet, ändringar i centralstyrelsen till lättnad i statsrådens arbete; lagbestämda pensioner för afgående statsråd. Dessa förändringar betecknas emellertid icke såsom uttömmande, och i ett samma regerings. ut: låtande 1863, hvilket uttalade sig mot alla vidara ornndlaosförindringar än införande a sm nm nn Aa m sm