Aftonbladet – 9 augusti 1872, sida 2

mycket för dig, Elfrida, och jag var full beredd att lida ännu mer, men detta hade jag inte väntat, allra minst af dig. Hvad skall jag göra, hvad skall jag göra! Hon dolde ansigtet i händerna och hela hennes varelse skakades af sinnesrö relse. Älskar du mig, Elfrida? Väl hundrade gånger hade denna fråga blifvit gjord föru och tröttna väl älskande någonsin att göre den? Nu tycktes den dock väcka Elfrida harm, Är du en menniska!utropade hon plöts ligt, som kan sitta der och martera mig med en sådan fråga. Blott allt för vä känner du svaret, och jag vill inte upp repa det. Jag har gifvit Gud mitt löfte och det skall jag hålla. Att säga dig detta är enda skälet hvarför jag önskade se dig i dag. Från detta ögonblick är vårt för troliga umgänge slut. Vi må träffas till fälligtvis, men aldrig enskildt, aldrig som vi gjort det förr. Om det aldrig skall blifva som förr skall det inte heller blifva alls, sade han med vrede. Din vänskap, tillgifvenhet el ler hvad du behagar kalla den, skulle med tiden kunnat göra mig till en bättre men niska. Nu må du taga på ditt eget ansvar, hvad som blir utaf mig. Blif inte förvånad, om du får höra, att jag är en drinkare, spelare, ingenting eller all ting. Jag har inga grundsatser. Du var min Gud, min religion, Elfrida, du för. skjuter mig och jag har ingen mera. Du hade börjat lära mig hysa vördnad för det goda och sanna, i fall jag inte älskat det förr, men du gör om intet ditt eget verk, du stöter mig bort ifrån dig i förtviflan. Om jag nu går under, så kom ihåg att det är ditt fel.