Aftonbladet – 9 augusti 1872, sida 2

Nej, George, inte det, för Guds barmbertighets skull, säg inte så; jag som i dag sliter hjertat ur mitt eget bröst för att skydda dig från synd. O, af nåd! fortfar att gå på det rättas väg, till dess att vi mötas i himlen. Georg! Detta lif är inte evigt; en gång då denna verldens pröfningar äro ändade, skola vi blifva förenade. Inte om vi skiljas nu, svarade han med hårdhet. Elfrida! om du verkligen har en önskan om än aldrig så svag, att återse mig i ett lif efter detta, så behåll mig hos dig nu. Jag kan inte — jag vågar inte, svarade hon. Och detta är ditt oryggliga beslut? frågade han uppstigande. Ja, sade hon med bestämdhet, ehuru rösten darrade — ja, oåterkalleligen. Om någon i detta ögonblick sade mig, att jag aldrig skulle återse dig mera, kunde jag inte vika från min föresats. Som förtroliga vänner, som älskande skiljas vi för alltid i dag. Då farväl!l sade han, närmande sig dörren, jag går, men du skickar mig bort med helvetet i min egen själ. Endast Gud vet när och huru vi räåkas härnäst. Hon kände att de sista krafterna voro uttömda, och med döden i hjertat afvaktade hon att han skulle gå. Då han uppnådde dörren vände han sig ännu en gäng till henne och sade: Är det verkligen ditt sista ord, Elfrida? Betänk dig, ty i nästa ögonblick är jag borta. Ja, mitt sista, stammade hon och hennes ögon hvilade på honom med en blick så genomträngande, som ville hon för hela ifvet prägla i sitt minne; hvarje drag af letta älskade ansigte. Hvad kunde jag