Aftonbladet – 8 augusti 1872, sida 2

Elfrida, det var inte jag som bragte denna olycka öfver dig; säg mig, att så inte var — jag har lidit så gränslöst af den tanken. Jag, som tusende gånger villigt skulle offra mitt lif, om jag derigenom kunde skydda ditt. Hans ord voro så allvarligt bönfallande, att de nästan manade tårar i Elfridas ögon, men uppkallande all sin styrka, tvang hon dem tillbaka. Det var inte du, George, sade hon mildt, det var Guds vilja och Hans rättvisa tuktan för allt hvad jag felat, ty jag känner, att jag handlat orätt, ehuru jag ännu knappast kan se den rätta vägen tydligt framför mig. Men jag har tänkt mycket, George, under det jag legat sjuk — tänkt på dig. Dyraste, sade han med hänförelse, men en skuggning af smärta flög härvid öfver hennes anlete. Och på vårt sista samtal, fortsatte hon. George, så får det aldrig mera blifva. Hvad får inte mera blifva? Vi hafva gått för långt, sade hon utan att lägga märke till hans fråga. Jag är sjelf fullkomligt lika klandervärd som du, men jag kände mig så lycklig af din kärlek och ömhet och så djupt olycklig i mitt enskilda lif, att jag inte anade, utan allde les glömde, hvarthän det skulle kunna leda. Jag trodde att vi för alltid skulle blifva vänner och ingenting mer. O! förlåt mig, Elfrida, inföll han, dyraste! du har rätt, det var vansinnigt af mig att tala så som jag gjorde. Vi skola blifva vänner för alltid, Frida — vänner som vi voro förr, jag skall aldrig förtörna eller bedröfva dig mer såsom jag gjorde den olyckliga dagen. Tror du mig inte? Jo, jag tror dig, George, Jag led lika