Aftonbladet – 6 augusti 1872, sida 2

du har åtminstone sagt det. Ö! låt mig taga dig bort från detta sorgliga lif. Orden hade strömmat med en sädan häf tighet öfver hans läppar, att alla hennes be mödanden att hejda dem hade varit frukt lösa, men hon hade stigit upp från sin plat: och betraktade honom nu med ögon vidgade af fasa. Först förstod hon icke hvad har ämnade säga, till och med när han slutat såg det ut, som om hon icke fattat han: mening. Den var likväl tydlig och då be greppen småningom började att reda sig försvann hvarje skymt af färg ur henne: ansigte, läpparne blefvo hvita och började skälfva. Frida, upprepade han,min dyr: älskling hör mig! kom med mig. Tänk endast tänk, hvilken salighet ett lif till sammans skulle varal Han slog sina armar omkring henne un der det han talade, men hon slet sig w hans omfamning med en våldsamhet, son han icke trott henne mäktig. George sade hon, så snart hon kunde tala, du äl vansinnig. Ja, du har rätt! jag är vansinnig, Van sinnig af kärlek till dig och af vrede öfvel den karlens handlingssätt. Jag anser dig inte bunden vid honom. Dittäktenskap va ett nedrigt bedrägeri, ett gyckelspel, er förställning. Elfrida, låt mig rädda dig från det. Det kan du inte, svarade hon sorgset och om du kunde det, skulle det endast bli för att underkasta mig en ännu strän gare herrskares domslut. Hvad menar du ? frågade han. Samvetet, sade hon högtidligt. George, jag är mycket dåraktig och har mänga fel, och det är inte mycket som i denna verld numera kan göra mig lycklig, men jag har i behåll något, som jag hvarken är så svag.