Aftonbladet – 6 augusti 1872, sida 2

hevcekas af en man, som jag inte älskade Hvad lycka kunde jag väl vänta? En så dan hård despot han är ibland, och sän kande rösten till en hviskning, tillade hon. han slog mig i förra veckan, George. Hvad! utbrast Georg, störtande upp från sin plats och stirrande på Elfrida, hvad :i himlens namn säger du? Så snart bekännelsen lemnat hennes läp par ångrade Elfrida den; hennes medfödda finkänslighet sade henne, att hvad helst eljest hon yppade, detta var någonting, som aldrig borde blifvit henne aftvingadt, men nu var det för sent att göra orden osagda. Ehuru det är en grym sanning, borde jag aldrig hafva förrådt den. Han slog mig verkligen, men jag måste erkänna, att jag förargade honom och det var ej något hårdt slag, men det föreföll mig gräsligt. Det känns, som om märket vore qvar der ännu, sade hon, läggande handen emot bröstet. Blodet bade rusat George Treherne till hufvudet och färgat hans ansigte skarlakansrödt, under det att hela kroppen skakades af sinnesrörelse, Under några ögonblick betraktade han henne med en stirrande blick af allvar och passion, samt kastade sig sedan på knä framför henne. Elfrida, min egen Elfrida! min dyrkade älskling! han skall aldrig göra det mera, aldrig skall han lyfta sin usla hand mot dig. Elfrida, kom med mig, min älskade! Kom bort från allt detta elände! Jag är din rätte make, våra hjertan och själar äro ett. Hvad är äktenskapet utan denna själarnes förening? Säg, att du vill följa mig och jag vill föra dig bort från England, från allt som kan erinra om ett olyckligt förflutet ; du skall i mina armar finna din lefnads lycka, om den hängifnaste kärlek kan skapa sådan. Elfrida, du älskar mig,