Aftonbladet – 5 augusti 1872, sida 3

1 2 d 4 1 ME JAN heten af en vinterseglats derstädes. Rörande detta ämne har docenten S. Ler ström meddelat Helsingfors Dagblad följanc intressanta uppsats, som vi anse 0ss böl reproducera, för att den må bli bekant få vederbörande och allmänheten äfven i vå and: Sedan den så mycket omordade och läng påtänkta Hangöbanan kommit så vida a den inom några månader torde vara en ver lighet, så måste alla omständigheter, so kunna bidraga att vidga kunskapen om i förhållandena uti Östersjön och Finska v ken, samt den deraf beroende möjlighete af en vintertrafik med ångbåt, för den tr. fikerande verlden blifva af allt större oc större intresse. Då omständigheterna fö unnat mig att nolens volens göra en nä mare bekantskap med de nämnde vattnen p senhösten och vintern, under särdeles svår och ogynsamma förhållanden, i det jag so! passagerare deltog i svenska ångbåten Si fias färder från medlet af December 187 till medlet af Januari 1871, då de.först försöken gjordes till en regelbunden vinte tran. Så vill jag härmed framlägga de dervid 1, värfvade erfarenheten, som tord erhålla ökaa betydelse af den omständighe att jag är i tilltalle att anställa jemförelse emellan de förhållanesn, som under vinter råda i Östersjön och Finzka viken, och d som herrska i Polarhafvet på penhösten, eme dan jag haft tillfälle att med egna Ögon s dem under mitt deltagande i samma sven ska ångbåt Sofias polarfärd 1868. Enligt min öfvertygelse har man i betyå lig mån öfverskattat de svårigheter, som möta vid en vinterseglats med ångbåt, hvilket delvis berott af obekantskap med för hållandena, Frågar man sig hvilka omständigheter hufvudsakligen bidraga att försvåra vintertrafiken, så blifver svaret: mörkret, kölden och drif-isen uti hafvet. samt måhända de ofta inträffande häftiga vindarne. De af mörkret härflytande svårigheter kunna med säkerhet i de allra festa fall öfvervinnas af en vaksam, skicklig och med farvattnet förtrogen befälhafvare. Det är visserligen sannt att detta får en stark bundsförvandt i den ofta dimmiga och disiga luften, som försvårar pejlingen af fyrar och andra sjömärken; men ett dylikt tillstånd inträffar nästan uteslutande under det vädret för öfrigt är stilla och vackert, hvilket gör denna omständighet mindre svår än den i första ögoblicket kunde synas. Endast ett fall, hvilket jag var i tillfälle att noga iakttaga på Sofia i medlet af December 1870 gör härifrån undantag, nemligen då den så kallade vinterröken inträffar. Om luften genom en kall vind häftigt afkyles, så uppstår en betydlig temperaturskilnad emellan denna och vattnet, hvarigenom vattenångans spännkraft vid hafsytan betydligt förökas och afdunstningen försigsår med häftighet. Den bildade ångan förblifver ej genomskinlig, utan kondenseras genast till dimma, som, efter att något hafva höjt sig, förfryser och nedfaller i form af snö eller rimfrost. Hela hafvet liknar härvid en i köld kokande gryta, och det är tydligt att utsigten förmörkas rundt omring ett fartyg, som befinner sig midt uti lenna företeelse. Vid det tillfälle jag iaktog densamma, hade temperaturen plötsligt 1edgått från omkring 09 till — 179,5, under let att en stark nordostlig blåst rasade. Utom det att denna företeelse ytterst sällan nträffar, så fanns ock ett medel att förecomma de svåra följderna deraf, ty den konlenserade vattenångan höjde sig knappast å högt som fartygets masttoppar, och det kulle således varit möjligt att förskaffa ig fri utsigt, om man haft till hands en nrättning, som polarfararne begagna, nemigen en tunna, fästad på salningen af förnasten, hvaruti utkiken, nödtorftigt skydlad, kunde vistas och verkställa nödiga akttagelser. De svåraste hinder komma utan tvifvel tt härflyta från drif-isen och kölden, men i skola se att det sätt, på hvilket isbildingen i hafvet försiggår, lemnar den vakamme ångbåtskaptenen i de allra flesta fall Itvägar att utan fara reda sig. Att det färska vattnet uti insjöar öfverår till fast form vid 09 är en känd sak, fvensom att detsamma har sin största tätjet och i följd deraf största tyngd vid 4 90, Isbildningen ) uti färskvatten försigsår sålunda att vattnet afkyles vid vattentan, hvarvid det afkylda vattnet såsom yngre sjunker nedåt och ersättes af varnare och i följd deraf lättare vatten nedirån. På detta sätt fortgår en cirkulation. illdess hela vattenmassan antagit temperauren -F 49; då vattnet nu vidare afkyles, tannar det på ytan och isbildningen börjar å snart temperaturen nedgått till 09. Om attnet dock är alldeles stillastående, så kan emperaturen nedgå betydligt lägre, ja ända 11 15 å 209 under nollpunkten, utan attisildning inträffat; ett sådant vatten kallas öfverkyldt, Den ringaste skakning, tillatsen af en främmande kropp, hvilken som elst, men i synerhet snö eller is, är tilläcklig att komma hela den öfverkylda vatnmassan att öfvergå till is, hvarvid temeraturen genast stiger till 09. Helt annorlunda försiggår isbildningen i altvatten, ty tillsatsen af salt förändrar i ög grad vattnets fysiska egenskaper. Den mperatur, vid hvilken saltvatten öfvergår ll is, ligger betydligt lägre än för färskatten och sjunker i samma mån salthalten kas. Sälunda har man funnit att vattnet Östersjön fryser vid — 09,4, Hos hafsatten med större salthalt kan fryspunkten edgå ända till — 29,6. Ett salthaltigt vatn kan, liksom det färska, afkylas betydgt under fryspunkten utan att öfvergå till och bibehåller sig ofruset äfven om det sättes för en betydlig skakning; blifver akningen tillräckligt stark, så bildar sig I iseller snömassa. Detsamma inträffar! n en iskristall eller snöflinga tillsättes; i gge fallen stiger temperaturen genast till yspunkten. De försök, som blifvit anällda med Östersjövatten, hafva visat att t med lätthet kan afkylas till 3 å 49 unDe närmare detaljerna vid isbildning i hafvet hafva blifvit utredda af prof. Edlund i StockLoan oo MM uenvalnt Af IA oas Ted ha ta 00 At a fr DO fr få a RN FA rt kh RK PR RR KS JR Fn Rd FR