Aftonbladet – 5 augusti 1872, sida 3

ft på det nya franska tremilliarders-lånet. as! Då gör jag detockså, svarade kejsarer örSex procent är minsann ej att förakta ali våra dagar. E Jag skulle underdånigst tro det, ers ms TT jestät, i synnerhet då man har att göra me p-en så reel låntagare. p, Så har man åtminstone berättat oss frå e. Tyskland, och vi berätta det i vår ordning It i utan garanti naturligtvis, men också uta I reservation, och det har tillagts, att fursten ) rikskansleren flere dagar å rad gått omkring 9) gnuggat händerna och utropat: Schöne k-I Geschäft, wunderschönes Geschäft! Detsamma tänkte de fleste andra affärs män i Berlin, och så steg subskriptionei TI endast i den staden till fyra milliarder fres al De tyska tidningarne hade brännt sina ko L förgäfves och på köpet brännt fingrarne på nsig sjelfva. Det arma, sargade, ruinerad Frankrike, som icke skulle hafva kredit fö: a len enda sou, fick tillbud på några och fyrti 1 milliarder i stället för de begärda tre. Hai fl nat dylikt någonsin förut, vi vilja icke säga för. ommit i verkligheten, men ens mn a såsom en produkt af der kunnat föreköma. rs oc M L a säga den galnaste mest ohejdade; att 1vtat och skojel -I fantasi? Hunmbugen, jobben. V. hafva dock icke varit de enda, ne, ICKG, ens de förnämsta faktorerna, och man mn ) glömma att åtminstone sex milliarder franes, r alltså dubbla beloppet af hvad som begärts; -li dessa dagar legat och ännu ligga uppräk-I nade i reda penningar eller säkra värdeI papper såsom den inbetalning, hvilken gjordes redan vid lånets teckning. Och likväl .Ihar ju ingen brist förmärkts i allmänna rörelsen. Och Kristina Nilsson sedan! En liten, I fattig, barfotad, linhårig torparunge, som I sprang i skogen för att plocka krösor till I Wernamo marknad, håller -sitt bröllop i I Westminster Abbey, en af jordens förnämI sta helgedomar, under pomp och ståt, såsom vore hon drottning af England, nästan herrskarinna i verlden. Hon gifter sig visserligen icke med en högförnäm man, men högförnäma män och qvinnor synas i hennes bröllopståg, och folket är färdigt att böja knä för glansen, att falla ned och tillbedja den i skönhetens och rikedomens glans strålande bruden såsom ett högre väsende. Är icke äfven detta underbart? Är det ej som läste vi det i sagorna? Man glömmer dock kanske, att den Kristina Nilsson, som höll sitt bröllop i Westminster Abbey bland Englands utmärktaste personligheter, icke är den lilla, fattiga, barfotade torparungen, utan den med rätta firade konstnärinnan, den ädla och intelliganta qvinnan, som begagnat den gode gudens gåfvor på ett sätt, som visar att hon förstår deras stora betydelse och att hon är värdig all den jordiska herrlighet, som blifvit hennes lott. Ja men, herre Gud, hon är ändå född i Småland, invände den charmanta fru X. härom dagen, då talet föll, såsom det under dessa dagar alltid fallit, på detta bröllop, och fadern var ju torpare. Det är detta man hos oss tyckes företrädesvis fästa sig vid, och man förgäter att Kristina Nilsson nu och Kristina Nilsson l: för halftannat årtionde sedan ingalundal får förvexlas. Om också hon sjelf aldrig: glömmer sin härkomst, hvarpå hon fortfarande lemnar många vackra bevis, så har härkomsten alldeles icke att göra något med det närvarande. Och hvarför gifter hon sig inte i Sverige ? utropar en af dessa varma patrioter, hvilken för öfrigt aldrig tvekar att vilja vara sä utländsk som möjligt. Jag tycker att hon skulle hafva stått brud i Småland. Kanske att hon också skulle, för att vara riktigt fosterländsk, hafva sökt upp en småländsk bonddräng och tillbjudit denne sin hand och sin förmögenhet? invända vi. Ja, det hade nog varit det rätta, tycktes man mena, Det är på det sättet patriotismen yttrar sig hos åtskilligt godt folk. Lyckligtvis finnas andra, som glädja sig åt en landsmanninas framgång och med sina välönskningar deltaga i hennes lycka, öfvertygade att hon sjelf och ingen annan har rätt att bestämma öfver, huru den lyckan bör njutas. Hafsormen har åter visat sig. Det förvånar oss icke, ty det är nu lång tid sedan han var framme. Denna gång, såsom för öfrigt nästan alltid, lät han se sig utanför norska kusten. Sannolikt hade han varit med på tusenårsfesten och skulle fara hem igen, då kapten Olsson från Strömstad gjorde hans bekantskap i grannskapet af Lindesnäs. Djuret antogs vara mer än en kabellängd längt, heter det i skepparhisto rien om detta vidunder. En kabellängd håller ett hundra tjugu famnar. Det var alltså en best på 720 fots längd! En så lång orm har ingen annan skeppare sett, men nu växer han, ormen nemligen, kanske till nästa gång en eller annan kabellängd. Hafzsormen är likväl rakt ingenting i jemförelse med draken i Hessleby, som i förliden vecka uppenbarade sig för Jonas i Tufvebolet, enligt hvad tidningen Hvad Nytt? har att berätta. Draken låg i en bergsskrefva, var rödbrun till färgen samt hade hufvud och ögon stora som en katt, vingar och man å nacken, den han höll halfannan aln högt öfver berget.Så ser draken i Hessleby ut. Det kunde vara intressant att få ett exsmplar för vårt zoologiska riksmuseum. Men hvem ville åtaga sig att anskaffa odjuret? I Wenersborg befann man sig i den förlutna veckan i en ganska brydsam beägenhet, och vi äro rätt glada öfver att något sådant ännu icke inträffat och sannoikt aldrig kan, låtom oss åtminstone hop-i vas det, inträffa här på vår ort, der resi-Y lenset är beläget. Det var visserligen icke råga om någon drake,som hotade Wenersborg, och ej heller hade någon hafsorm visat ig på Wenern, men man skulle hafva ett andtbruksmöte, hvilket naturligtvis skulle ;sppnas af hertigen-regenten — ett landt-! oruksmöte måste alltid börjas med en herig — och hertigen-regenten hade icke tid stt komma till den utsatta dagen. Han var innu sysselsatt med triumftåg på annat håll. Vi behöfva sannolikt ej ingå i detaljer för?! tt hvar och en skall förstå i hvilken bryd-)P am, ja rent af olycklig situation de goda Wenersborgarne befunno sig. Hvad var tr mna ne Am le nå le sr MO hr RM -— 0 et ch mn er TR tr At sv DR VM he Etta ma No ANA