Aftonbladet – 5 augusti 1872, sida 3

Den förflutna veckan hade icke någon norsk tusenårsfest att bjuda på, icke någon Bellmansfest eller ens något nordiskt industrimöte, men hon hade det franska statslånet och berättelserna om Kristina Nilssons bröllop, den stora hafsormen, prins Oscars triumftåg, den stora draken i Hessleby socken, förpostfäktninsarne för generalkonsulatet i Helsingfors och andra högst underbara historier, hvilka framtiden kanske anser för myter eller åtminstone :låter få plats i de apokryfiska böckerna, under det en Pascals, en Sivels och en fru Poitevins luftresor omtalas såsom bevis på den låga ståndpunkt, på hvilken äfven en luftseglare befann sig i våra lagar. Framtiden må säga hvad hon vill, men underbarare tilldragelse än det nya franska statslånets storartade framgång hafva vi itminstone icke hittills sett. Humbug, svindel, jobberi, rent skoj, säger en och innan, som vill vara mycket praktisk och vögklok och som tror sig se allt från den ätta synpunktenm. Ja, gudbevars, säga vi också, nog är det mycket humbug med spelet, och det är ett verkligt spel, det ir det värsta, svindel, jobberi och riktigt skoj från visst håll, men med allt detta och vaktadt allt detta finnes dock i den exemvellösa framgången af denna finansoperaion en realitet, en kolossal och oemotsägig realitet, som slår oss med häpnad. Vi behöfva låna tre milliarder, säga ransmännen. Det tro vinog, hånskratta ransmännens fiender, men det lönar sanaerligen icke mödan att försöka. Tre miliarder! Det är visserligen bara francs, nen det är dock något oerhördt på en gång,