Aftonbladet – 5 augusti 1872, sida 2

märkvärdigt nedslagen och likgiltig för de hela. Hon bäfvade för tanken på de lidanden, som förestodo henne om hon skulle öfverlefva dem och hon tänkte sig icke längre in i framtiden än till den fruktade stunden, då hon hoppades att alla pröfningar skulle upphöra och hon sjelf befrias från en tillvaro. af hvilken hon aldrig väntade sig någon lycka. Men hon ville icke dö ensam. Hon föreställde sig, att vid öfvergången ifrån denna verlden till den nästa hon skulle känna sin hand sluten i fadrens och sitt hufvud hvilande emot Graces bröst. Det var en af svaghet till kropp och själ alstrad föreställning hos henne, som slagit så djupa rötter, att den nu förekom henne som en verklighet. När hennes man en morgon, då hon för honom uttalat sin önskan, förklarade, att han icke hade för afsigt att tillkalla hvarken fadren eller Grace, förekom denna missräkning henne nästan som om han ville tvinga henne att dö allena. Den sinnesrörelse, som härvid öfverväldigade henne, hade på honom ingen annan verkan än att han blef ond och häftigt utropade: Du är verkligen odräglig, Elfrida. Hur i all verlden har du fått i din hjerna att jag skulle upplåta mitt hus för en hop af dina slägtingar och det vid den tiden till; jag har åtminstone aldrig lofvat det. Men jag är så orolig, snyftade Elfrida, ty jag har inga vänner i Milborough. Du har min mor och mina systrar, at hvilka, hvem du önskar, genast kommer till dig, derom är jag säker, dessutom får du skötsel af doktor Henderson, den skickligaste läkare i hela England, jag vet inte hvad man mer kan begära. Men hvarför kan jag inte få hafva pappa och Grace hos mig, när jag så gerna önskar det, William? Jag kan ej vara utan Grace.