Aftonbladet – 3 augusti 1872, sida 3

Allt hvad hon ångestfullt framstammade var: O, John! tala inte sä. Gå! Gå, fortfor han, flämtande af vrede — Gål!... Är detta det ord du begagnar till din trolofvade make, — du som alltid förr sade kom. Gå! ja, jag skall gå, Nel Willis; men vill du följa med mig — — — vill du följa med mig? upprepade han med flammande ögon och hela kroppen skälfvande under afvaktan på hennes svar, Säg ja eller nej? Nej! framhviskade hon, alldeles skrämd från sin vanliga djerfhet. En gräslig ed ljöd från hans läppar och han närmade sig henne. i Hon drog sig hastigt undan till andra gidan af rummet, som om hon fruktat att han skulle slå henne. Var inte rädd, falska hjerta, hväste han, stackare och löftesbryterskal... Jag skulle inte vilja lyfta ett finger emot dig, ehuru du trampat på mitt hjerta och ljugit till dess jag nu känner att du är ovärdig. Jag har älskat dig, Nell, såsom jag tror en qvinna aldrig var älskad förr; jag har tänkt på dig, drömt om dig, jag har tillbedt dig. och blotta tanken på att återse dig har kommit. mig att förgäta både fattigdom, hunger och törst; nu har jag återsett dig och lärt känna din falskhet och jag kan inte säga: Gud förlåte dig, jag kan inte bedja om Hans förlåtelse för den qvinna, som svor att hon älskade mig tills mitt liffasthängde vid hennes och som nu förskjuter mig. Jag har syndat och jag har sörjt för din skull, till dess jag nu inte längre kan sörja; det är som hade dina ord i dag uttorkat all blod i min kropp och jag känner att jag blir aldrig menniska mer. Jag sade en gång, och det menade jag också, att när vi återgett hvarann, skulle jag taga dig med till