Aftonbladet – 2 augusti 1872, sida 2

pel af utomordentligt, ehuru tydligen icke ragiskt intresse skulle spelas. Ända till skymningen i går voro alla medelbara vägar till palatset bevakade af n bataljon linieinfanteri, hvilken barmherigt hindrade en hvar att utsätta sig för den ortyren att stå i queue i mer än tolf timnar. Det häftiga slagregn, som utbröt öfrer staden vid tiotiden, lättade icke obetydigt lederna af dem, som infunnit sig i rikigt god tid för att först komma fram till cassörernes bord; men vid midnattstiden rade massan åter erhållit sina ursprungliga limensioner, och då kl. 3 på morgonen ett rykte spred sig, att militärkordongen hade lragit sig något tillbaka från ingångarna, uppstod inom få minuter en ursinnig rusning mot dem, ehuru polisbetjeningen inom kort återställde ordningen inom queuen, Kl. 9 öppnades ändtligen dörrarne och den trötta folkmassan började begifva sig in i byråerna och tömma sina fickor mot erhållandet af statsobligationer. Så fort kassörerne hunno expediera tecknarne, insläpptes nya sådana af de vid dörrarne posterade tjenstemännen; under det ett dubbelt led af soldater och sergens de ville höllo på ett vördnadsfullt afstånd sådana personer, som icke hade för afsigt att ställa sig i queuen, eller som saknade medel för att kunna göra det. Endast slägtingar och vänner, bärande förfriskningar till dem, som hade väntat så länge vid dörrarna, tillätos att passera inom barrigrerna jemte några marchands de coco, hvilkas billiga håfvor tycktes med tacksamhet uppskattas af de mera anspråkslösa spe kulanterne på lånet. Framför palatset hade försigtighetsmått blifvit vidtagna, liknande dem som iakttogos, der de smärre subskribenterne fingo inträde. Ingången för dem, som voro lycklige nog att kunna teckna sig för mera än 8000 fr., var vid sydöstra flygeln. Äfven här hade man en gång bildat queue; men kl. 10 på morgonen, då jag besökte platsen, voro de der posterade vakterna utan sysselsättning. Alla, både män och qvinnor, som jag träf. fade vid palatset, uttalade högt och enstämmigt sin stolthet öfver det sätt, hvarpå landet i denna nödens stund svarat på regeringens uppfordran, och sin tillförsigt att med denna förmåga af stora ansträngningar Frankrike snart ännu en gång skall intaga sin förra ställning bland Europas nationer. I Soir för den 27 dennes meddelas efter de lokala tidningarna och efter telegram följande upplysningar om arbetaroroligheterna i Norra Frankrike: Oordningarna började för tre dagar sedan. Hela kolbassinen från Valenciennes till Douai oroades af de strikande arbetarne. Auktoriteterna hafva nemligen varit nödsakade . att allvarligt gripa in i Denain, Lourches, Lescarpelles, Dorigny och Aniche. Norddepartementet har i detta hänseende blifvit långt mera hemsökt än Pas-de-Calais, hopar af arbetare begåfvo sig från trakten af Doaui till grufvorna, för att tvinga sina kamrater att upphöra med arbetet. Underprefekten i Douai skingrade i spetsen för tre kompanier en samling af 1200 arbetarei Aniche. En annan hop, som var på väg från Lourches till Denain, skingrades af kavalleri, sedan den skjutit på trupperne. På torsdagen sökte en tredje hop, som bestod af 800 arbetare, att fram på aftonen bemäktiga sig bangården i Denain och att afväpna den der posterade vakten. Man sköt på soldaterne och kastade sten på dem. Soldaterne sköto då till sitt försvar; men i allt blef dock blott en dödad och två sårade. Derpå egde en mängd arresteringar rum. Oaktadt den materiella oordningen först kom till utbrott för tre dagar sedan, såsom redan är sagdt, ligger dock ursprunget till rörelsem längre tillbaka i tiden. Härom meddelar IL Indpendant de Douai: I de grufvor, som stöta till grufvorna i Aniche, hade alla arbetarne begifvit sig ned vid vanlig tid på morgonen; men kl. 9!.2 kommo nästan alla arbetarne i grufvan Notre Dame upp derifrån, sedan de förut träffat aftal med hvarandra. De begåfvo sig först till grufvan Gayont, der arbetarne ingenting anade oeh trodde att en olycka inträffat. Med denna förstärkning begaf man sig derefter till andra grufvor och tvingade med våld åe dervarande arbetarne att följa med sig, ja, ville icke ens tillåta dem att gå hem. Oaktadt från arbetarnes sida icke någon fordran var stäld på entreprenörerne, lyckades det så llunda några få ledare att i en handvänd ning förmå 200 arbetare i grufyan Notre Dame och 800 arbetare i en närbelägen grufva att göra strike, oaktadt det stora flertalet af dessa arbetare icke önskade någonting hellre än att få stanna vid sitt arIbete. När man frågar dem hvad de vilja, får man ständigt blott till svar: Vi vilja icke arbeta; det är förbjudet att arbeta. Det är den lösen man fätt och man åtlyder Iden, utan att veta hvarför. I Pas-de Calais lär dock tillståndet, såsom redan är anmärkt, vida bättre, och arbetet fortsattes der i de Iflesta grufvorna. Ett par försök hafva visIserligen gjorts för att framkalla en allmän strike i detta departement, men de qväfdes i i födseln, enär trupperna kommo i rättan Ttid och kunde årifva tillbaka de hopar, som ville tränga ned i de grufvor, der man fortIsatte att arbeta. Erforderliga militära åiTlgärder hafva blifvit träffade. för att Ikufva hvarje resningsförsök och dom stolarne hafva genast trädt i verksamhet. I I Bethune (Pas-de-Calais) hafva 22 ledare blifJvit dömda till strängt straff. De lokala tidningarna förklara, att det förnämligast är belgiska arbetare, som hafva framkallat oroligheterna. I ett af de betydligaste kolj distrikten i Belgien, har, som bekant, nyligen egt rum en strike, och arbetarne hafva trott sig kunna genomdrifva sin sak genom latt indraga norra Frankrike i rörelsen. I Under dagarne från den 14 till den 18 Juli hafva tyska skyttar från alla riSEKTER SSV TRIST OKI Ja, Ja!, utropade hon, lemna mig nu Iharna anch så — ÖHÅ s Då aAlänrnta han hä.