Aftonbladet – 2 augusti 1872, sida 2

Ja, Ja!, utropade hon, lemna mig nu bara och gå — gå. Då släppte han hästens tygel och gaf henne fri. Hon satte af i galopp och försvann inom en minut ur hans åsyn. Han drog en suck af lättnad. Hon älskar mig, sade han, det var hvad jag alltid sagt. Då bryr jag mig om ingenting annat i verlden. På aftonen gick han till skolans port och erhöll sitt bref. Han kunce sjelf ej läsa det, men ref bort namnteckningen samt adressen och fick det uppläst för sig på ett närbeläget värdshus. Det innehöll endast: Jag har talat om för den lady, jag. bor hos, att jag i dag träffade en af mina gamla bekanta från Chelton Marsh, som önskar tala med mig, och hon sade att du får komma i morgon afton, om du vill. Om han ville. Han kände sig såsom himmelens gyllene portar med ens blifvit öppnade för honom, I haus själ fanns ej en tanke på annat än detta möte. Hon deremot bäfvade vid föreställningen derom — hon hoppades att hennes föregående lif icke var bekant för mängden af hennes skolkamrater, och att denne simple arbetskarl nu skulle hafva ett samtal med henne, var hvad hon i synnerhet önskade skulle för dem bli en hemlighet. Säsom anledningar för detta besök hade hon i beredskap en mängd goda skäl att föregifva. Han var en fattig arbetare från hennes morfar, nu utan arbete och sökande hjelp; han var en bondson från Ariscedwyn som tillförde henne bud och paket från morfadern — ja, han var hvad som helst och allt utom hvad han verkligen var — nemligen den man hon låtsat älska och hvilken hon gifvit större kärleksbevis än dem, som vanligen falla på en friares lott. (Förts.)