Aftonbladet – 2 augusti 1872, sida 2

tan — fruktan att hennes förre älskare skulle hafva förmåga ingripa i hennes nya lif och uppträda med påminnelser om nu längesedan förglömda scener samt med dem blanda skuggor i de ljusa förhoppningar. som nu utbredde sig framför henne. Hon erinrade sig med en rysning, huru hon, som Nell Willis, med bara fötter och håret utslaget öfver ryggen, hade under långa månskensnätter svärmat ute med denne man och då svurit honom, att han var allt. hvad hon brydde sig om i verlden och att hon skulle gifta sig med honom. Kunde han månne påyrka detta löftes uppfyllande nu? Hon trodde det ej, men hon var likväl rädd för honom — rädd att någonsin mera återse honom. Hon hade verkligen aldrig älskat honom så, som hon visste att han älskade henne — och hon närde en oafvislig farhåga, att den djupa, obesvarade kärleken, möjligen skulle mana honom att uppsöka henne och då af tvinga henne sanningen. Hon ref sönder både det första och andra brefvet och ka stade bort dem, likt oangenäma minnen, som vi försöka att bannlysa. Ibland besvärade henne ännu tanken på honom; men mycket sällan nu för tiden. Ett år hade förflutit, sedan de skildes — och flere månader sedan ankomsten af hans sista bref — hon hoppades, att han skulle taga hennes tystnad som svar. Men tyst nad var icke ett svar, egnadt att tillfreds ställa en förtvifiad man. Miss Plimpton hade upphört att hålla Helenc ifrån de andra flickorna — hon var ständigt tillsammans med dem och ansågs till följd af morfadrens ansenliga rikedom snarare som en framstående person bland eleverna, än som den förbisedda, hon säkert utan dessa rikedomar i perspektiv skulle hafva varit.