Aftonbladet – 2 augusti 1872, sida 2

STOCKHOLM den 2 Augusti. n Det första nordiska juristmötet. f t Våra läsare hafva sig bekant, att ett storts antal, till en del högt uppsatte män i delr ordiska länderna inbjudit till ett juristmöte, lf om kommer att hållas i Kjöbenhavn den jlc 2—24 innevarande månad, och hvars på 1 örhand anmälda öfverläggningsämnen af oss ör ett par dagar sedan meddelades. Vitrolc ss kunna nämna, att det ärlandshöfdingen,s refve Erik Sparre, man har att tacka så väl Ir ör sjelfva uppslaget som för de raska an-q rdningar, som förvissa oss om att dettalfvande möte skall komma till stånd. g Inbjudarne erinra om de vigtiga lagstift-1 ingsoch lagskipningsreformer som, på ena-t anda områden, bragts å bane inom samt-j ga rikena och som kräfva en snar lösning. 1 Jen väsentliga öfverensstämmelsen i rättsskådning inom den skandinaviska norden, : en gemensamma grund, hvarur rättsinsti-4 ationerna der uppspirat och med föga vä l4 entliga skiljaktigheter sins emellan utveck1 ats, antyda att lösningen af dessa stora frå-: or i de särskilda länderna bör ske hufvud-! akligen i enahanda riktning. Man har sett, : uru t. ex, i Tyskland juristernes samman-:; lutning och samverkan på de s. k. Juri-l! tentage bidragit att förbereda en likartad, i!l enhet syftande utveckling af de många kilda staternes olika lagstiftning. Man bör lerför med allt skäl kunna förutsätta, att egelbundet återkommande sammanträden och nöjligen en deraf föranledd förening af Skanlinaviens jurister skulle verka till ett allnännare erkännande af den bland affärsmän 1ttalade önskan, att lagstiftningen i de särskilda länderna må blifva så likartad, som ned nationelia och lokala egendomligheter låer sig förenas. Det skandinaviska juristmötet riktar sin 1ippmärksamhet på ett stort område af, för le nordiska rikena gemensamma, angelägenheter och intressen, som under den senare tidens ganska lifliga praktisk-skandinaviska sträfvanden hittills varit nästan fullkomligt lemnadt å sido. Tanken på ett närmande i detta hänseende är dock ganska gammal. Redan i den märkvärdiga politiska skrift, innehållande ett fullständigt skandinaviskt prögram, som utkom straxt efter slutet af förmyndare-regeringen för Carl XI, och i hvilken en af våra häfdatecknare spårar grunddragen till Johan Gyllenstjernas politiska planer, förordas — utom tullförening, gemensamma kyrkomöten m. m. — äfven en i vissa delar på likartade grunder byggd lagstiftning. Öch i nyare tider yttrade sig C. J. L. Almqvist, i ett föredrag i det Skandinaviske Selskab 1846, om en gemensam och för begge rikena likartad utveckling i juridiskt hänseende, på följande sätt: Det torde här vara bekant, att man i Sverige som bäst är sysselsatt med en omarbetning af allmänna lagen; och detta ej blott för enskilda, mindre rättsbestämmelser, utan för sjelfva lag-grunden, straffprincipen och korrektionssystemet, i mening nemligen, att detta icke skall vara förderfvande, såsom hittills, utan förbättrande. Det danska lagverket emotser väl ock sin utveckling, tillkännagifvande förändringar från Kristian V:s Lov. Enär hela det skandinaviska folket, såväl på fastlandet som på öarne, till följd af sina ursprungliga landskapslagar står på en alldeles egen juridisk basis, fri och skild från det öfriga Europas smitta af jus romanum; så förekommer det också billigt och naturligt, att lagutvecklingen för både Danmark och Sverige göres så samfällig som möjligt. Kriminallagens likhet i begge rikena bör ej vara svår att vinna. Den allmänna familjerättens likaså. Ett steg till närmande har skett genom den i Sverige nyligen införda lika arfsrätten för begge könen. Civillagen kan och behöfver icke i allt hafva samma bestämmelser i begge länderna, emedan sådana ofta bero af ort liga förhållanden. BSveriges jordabalk och Danmarks landborätt lära hafva för många, troligen till en del i sjelfva ländernas natur grundade skiljaktigheter. Men att omsider de tre rikenas konstitutioner så vidt möjligt skulle bringas till likstämmighet med hvarandra, åtminstone i grundsatserna, är ett stort önskningsmål. Men om sålunda tanken ej är ny, är dock blott litet gjordt för dess förverkligande i samfundslifvet. Att döma af den juridiska litteraturen, torde de juridiska studierna inom de särskilda rikena ännu i mycket ringa grad göra de särskilda ländernas rättsförhållanden till föremål för en jemförande uppmärksamhet; åtminstone erinra vi oss för tillfället endast en enda hithörande skrift från de senare åren, nemligen en 1869 utgifven, förtjenstfull afhandling om förfarandet inför rätta i brottmål vid underdomstolarne i Sverige, Norge och Danmark. När för ett antal år sedan en norsk vetenskapsman höll juridiska föreläsningar vid ett af de svenska universiteten, fann man visserligen denna anordning särdeles ändamålsenlig och nyttig — det erkändes efteråt i ampla ordalag af vissa vederbörande, som förut ej ville eller kunde begripa, hvartill denna nyhet skulle tjena — men det oaktadt har denna åtgärd sedan dess ej blifvit förnyad. Och spörja vi efter lagstift ningsåtgärder, så lära näppeligen mer än tvenne betydande fakta kunna nämnas: den svensk-danska mellanrikslagen af den 13 Juni 1861 samt de danska och norska lagar al 1866, som medgifva internationelt skydd för litterär eganderätt. Den förra utgör ostridigt ett ganska vigtigt steg, i det den gör en del domar och utslag, fälda i det ena riket, exigibla i det andra. För den klass af ärenden, den omfattar, känner den ingen gränsskilnad mellan rikena, utan har af dem skapat ett stort, gemensamt rätts territorium. Hvad åter de senare angår, sakna de ännu praktisk betydelse, emedan HENNES RENEE AS EA An