Aftonbladet – 31 juli 1872, sida 3

sådant hände och tonen i deras yttrander var ganska bitande. De äro alltid bitande och oangenäma sade Elfrida. Jag tycker för hvarje dag mindre och mindre om dem allesammans. Men, Elfrida, fortfor Grace — kärs du, blif nu inte stött för hvad jag säger -är inte kapten Treherne bra ofta här? Jag vet att det är ingenting ondt uti din vän lighet mot honom, — Elfridas kinder flam made vid systerns tillitsfulla yttrande — men både du och han äro ännu unga och menniskor äro så elaka här i verlden. Elfrida blef förolämpad. Elaka! hvad är det för prat, Grace Skulle jag inte hafva rättighet att tag: emot min egen kusin — det vill säga mir mans — närhelst jag behagar. — Han ä! min kusin lika mycket som...... Näväl! Mrs och misserna Treherne är din mor och dina systrar, lika mycket som stackars mamma var och som jag är, El frida ? O nej, nej, säg inte så! Kom hit, älskade Grace, och Eifridas armar lindades hård: omkring systerns hals, — Jag skulle hafyg tagit emot dem, men de äro så ovänligs emot mig; de hålla inte af mig. Huru kunde du jemföra dem med min egen mol och med dig, Grace? Den ömma omfamningen kunde dock icke rubba Grace från sin föresats att tala upp riktigt, endast försvåra fullföljandet deraf Kapten Treherne är verkligen ganske mycket här, Frida — är det rådligt at tillråda ett så lifligt umgänge? Han är min ende vän, svarade Elfrid: med ansigtet doldt vid systerns bröst, oci det skulle vara hårdt, om jag inte kund få se honom ibland. Ibland, ja, med iakttagande af tid och