Aftonbladet – 31 juli 1872, sida 3

ierne. Hon hade fyra anfall af svindel i sår och är derefter så matt och nervös nu. Hon bad mig framföra hjertliga helsningar ill er och hoppas vara bättre nästa gång lamerna hafva godheten helsa på henne. I eftermiddag kan hon inte taga emot någon. Inte nägon, miss Salisbury; vill ni dermed säga, att ingen af oss kan få gå upp till henne? Jag är rädd för det, var svaret, men Grace rodnade när hon gaf det. Hon tycks vara mycket ohågad att tala och vill helst vara alldeles ensam. Jag ämnar mig just at sjelf, tillade hon, tagande sin kappa och parasoll. Åh verkligen, sade mrs Treherne mycket sträft, men mrs William var, efter hvad jag hört, frisk nog att taga emot besök i sär. Nej visst inte, svarade Grace lifligt, vingen utom jag var hos henne i går. Ni misstager er, miss Salisbury, sade Dora impertinent, eller ock sviker minnet er, ty Elfrida hade besök i går af en per300, som dessutom dröjde ganska länge hos henne och inte gick förrän det ringde till middag. Vi hafva det från säkert håll — kanske ni nu vet, hvem vi mena? Till dess det ringde hade Grace varit nte och promenerat, samt derefter gått di rekt till sitt rum och ej sett Elfrida förr än senare. Hvem kunde de mena? Hon sade: Ja, doktorn kanske? Han var häri går, mrs Treherne. Jag var sjelf ute hela eftermiddagen. Åh nej bevars, inte doktorn, sade Dora med en kayck på nacken. Grace började se generad ut. Jag vet verkligen inte hvem ni menar, sade hon.