Aftonbladet – 31 juli 1872, sida 2

Lycklig, svarade systern, Grace, jag är förtviflad så snart jag tänker derpå. Grace syntes i högsta grad upprörd. Du kan inte mena hvad du säger, Frida. Tänk dig, ett eget litet barn, en liten älskling lik Marys Emily eller lille Herbert. Jag anser, att ett barn är den högsta väl signelse Gud kan gifva 083. Välsignelse, återtog Elfrida. Ar det en välsignelse, att emotse månadslånga obehag och kanske lidanden — och sedan få besvär af ett tröttsamt, knarrigt barn. Jag ledes vid blotta föreställningen derom och önskar till himlen, att det måtte dö eller också jag sjelf, innan det blir födt. Hon talade med en häftighet, helt olik hvad systern någonsin hört henne göra förr. Grace kände sig nästan ur stånd att svara och insåg, att detta icke var det sätt, på hvilket en lycklig hustru skulle talat om utsigten att blifva mor. Naturligtvis förstår jag inte det der, svarade hon, men du gör mig ytterst bedröfvad genom dina yttranden, Låt vara, att du är ängslig, käraste Frida, så kunna vi dock bära allting när Gud är med 0ss. Alla våra varma förböner skola följa dig, och om det behagar himlen att skänka dig ett friskt och välskapadt barn, skall det blifva en sällbet för oss alla. Elfrida fortfor dock att vara af en annan åsigt. För mig har det varit en sorg så länge jag vetat det, svarade hon, och jag behöfva i sanning inte flera. Hejdande sig, när hon tänkte på, huru mycket hennes ord lemnade underförstådt, mötte hon sin systers deltagande blick och föll snyftande i hennes armar, O, käraste: Grace! jag har längtad så mycket efter dig — Hon berättade henne