Aftonbladet – 30 juli 1872, sida 3

mm MmMmMmMmMmMmMmkmh MMMM frida alltid med regelbunden och orolig längtan afvaktade, då posten anlände och som denna gång medförde underrättelse om hennes moders död. — Hennes mor, hvars sannolika återkomst hon hade hört och redan emotsett som en ljuspunkt i det tillstundande, hvilket hvarje dag förde närmare hennes mor, som hon känt så litet och dock så väl, hvars huldhet hon hade väntat ekulie blifva henne en tröst för alla lidanden, ett värn mot hvarje frestelse, — Hennes moders milda ansigte förvridet af smärta, hennes veka former stelnade i döden. — Elfrida kunde icke fatta det; det var alltför förskräckligt att vara sant. Sedan kom tanken på hennes egen förlust, tanken på, att hon aldrig mera kunde söka hennes råd eller begära hoeanes ledning; att hon aldrig kynåe fly till henne för att finna skydd emot sitt eget jag; och framför allt, att hon skulle genomgå sjukdom, smärta, ja kanske död — ty den pröfning, som förestod henne, tycktes med hvarje dag antaga allt större fara i hennes ögon — utan en umekning af moderligt deltagande, en blick af moderlig kärlek, — Jag är ensams, klagade Elfrida, ensam att lida eller dö, som Gud vill! O, huru jag önskar att allt vore slut! i samma stund, då denna underrättelse träffade henne, råkade han att vara der och blifva vitne till första utbrottet af hennes ljupa sorg — det var då hans tungas band jnyo lossnade: Dyraste Frida, utbrast han, sjag kan nte med ord säga dig, huru varmt mitt leltagande är — men hvarför skulle du nåsonsin blifva ensam, så länge jag är när lig såsom en skyddande vän? Du kan inte föreställa dig huru gränslöst jag ångrat len: aftonen, när iar för dig yppade mera ia jag bord då jag ett-att du alltsedan Vunytt mig. Det var ett olyckligt misstag, min dyraste! — Låtom oss glömma allt och vara såsom vi varit förr. Lättare sagdt än gjordt, Var det sannolikt, att hon skulle glömma hans ord eller