Aftonbladet – 30 juli 1872, sida 3

ting, Herz satte sig lugnt ned att spela, åhörarne blefvo försatta i extas, och dagen derpå afreste konsertgifvaren med en väl späckad börs. Ole Bull är dock kanske den som först förstått att tillgodogöra sig amerikanarnes musikaliska sinne på ett nytt och storartadt sätt. Man minnes väl att han, då han kom till Leipzig, visserligen erkändes såsom en man med lysande begåfning, men tillika tadlades för en viss böjelse att vara besynnerlig. Detta ord gaf honom en god vink för framtiden och i Amerika följde han vinken. Från första stund hadehan ej förstått att gifva yankeerne nog: hans Springedands-, som man i Leipzig tyckte vara för rå, ansågs icke pikant nog i Amerika. Då var det som dte Bull grep sig an och skref en komposition med titel: Oxen som Tppätes al Tigern, och hans violin uttryckte både de tvenne djurens kamp och segervinnarens njutning af sitt byte. Se, det var någonting som amerikanarne kunde förstå! Det var musik efter deras hufvud! Och det måste erkännas, att den musik de tyckte om, den betalade de också kungligt. Här i Europa bafva vi Paganinis Carneval, men detta lirumlarum är ett fint, ytterst genialiskt och utomordentligt musikaliskt arbete i jemförelse med -Oxen som uppätes af Tigern-. Henri Vieuxtemps, som varit i alla zoner, har lagat till åt amerikanarne ett, dock mycket Svagt motstycke dertill: Guide du virtuose nomade. Amerika har länge kunnat vara stolt öfver att ha dragit Europas matadorer i sång och spel öfver till sig: Jenny Lind, Kristina Nilsson, Pauline Lucca, Marie Sax, hr Faure och många flera hafva följt eller stå i begrepp att följa kal. lelsen. Men amerikanarne gå än längre och hafva för ögonblicket sina tankar fästade på att kunna få berömda kompositörer dit öfver för att dirigera sina egna kompositioner. Verdi och Offenbach ha fått lysande anbud, Richard Wagner kommer snart i ordningen. Efter hvad som skrifvits i verldens alla tidningar om den stundande operafesten i Baireuth, kan det aldrig slå fel att icke Richard Wagner en vacker dag blir lockad öfver Atlanten, och gannolikt skall man uttänka särskilda maskiner, på det hans musikdramer måtte kunna på fullt tillfredsställande sätt bli satta i scen. Rubinstein har länge vägrat att resa dit öfver, men nu skall han ha beqvämat sig dertill. Det blifver den sista virtuosfärden:, säger han; som han är tillräckligt rik, vill han spela piano blott för goda vänner och bekanta, men i öfrigt lefva för komposition. Han har för en tid sedan besökt Liszt i Sachsen-Weimar, denna oöfverträffade nutids-pianospelare, som dock beslutit att för framtiden egna sig åt komposition. Innan de åtskildes spelade Rubinstein en fantasi af Liszt och Liszt ett stycke af Rubinstein; och åå de togo afsked af hvarandra och Liszt önskade sin vän god lycka i Amerika, suckade han: Ft ego in Arcadia! Menade han med detta att amerikanarne på musikens område bäst kunna liknas vid — bBoskapshjordar? — (Etter Indöp. Belge.) — En strid, kanske ensam i sitt slag, egde rum vid Lödingshavn i närheten af Hjertholmens fyrstation måndafsaftonen den 10 sistlidne Juni och skildras i Nordlandenes Amtstidende på följande sätt: Fyrvaktaren Stoltenberg blef fram på eftermiddagen från fyren varse att en ovanlig massa fåglar kretsade ett godt stycke ute i sjön. För att få skjuta skyndade han med sitt Kongsbergsgevär och åtföljd af en pojke ned i båten och rodde i väg. Då han kommit in i flocken nära land på fyrens norra sida, dyker en hvalfisk upp icke långt från båten. Stoltenberg lägger an och skickar spetskulan nästan rakt in i ögat på honom. Denna helsning gjorde att det ofantliga djuret tog riktning motland, och då vattnet grundades upp och sjön var i fallande, kom den svårt sårade på grund. Jägaren var snart vid sidan af vår Leviathan, som vrålande af raseri och smärta tillställde ett riktigt skyfall af en blodblandad vattenmassa, piskande med sin kolossala stjert sjön till skum. Det syntes farligt att nu närma sig jätten. Men Stoltenberg lät dock ej afskräcka sig. Han rodde modigt framåt, högg sig med en knif fast i djurets sida och svingade sig på det viset upp på dess rygg. Kommen dit upp lät ban pojken i båten kasta till sig ett par åror, som förut i hast blifvit tillspetsade. Dessa vapen borrade han det ena efter det andra med kraft ned i blästerhålet för att få slut på -skyfallet. Den sårade blef emellertid ej liggande stilla under detta nya angrepp; det dröjde icke länge förr än den dristige ryttaren befann sig under vattast, Men flux var han uppe och på honom igen, så ned från honom igen och upp igen på begge sidorna, upprepade gånger. Slutligen hade sjön fallit så mycket, att jätten ej längre kunde sägas befinna sig i sitt element. Efter tillsammanlagdt tre timmars kamp och efter allvarsam åderlåtning af anskaffade skarpare instrumenter, börjage djuret våldsamt skältva och gjorde slutligen en sista jordskakande kraftansträn ning med stjerten, hvars ben derigenom knäcktes. Dock, först på morgonen följande dagen var den sista strien fullständigt ufkimpad. Segerherren föll af utmattning ned på hafsbrädden, belyst af moronsolen, Hvalfisken var omkring 26 alnar Ang och blef försåld för tillsammans omkring så spår. Fyrvaktaren Stoltenberg är nu i sitt