Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 3

sin sängkammare, låste dörren efter sig oc gick upprörd fram och tillbaka, rädd som or hon varit förföljd, förkrossad som om ho varit en förkastad varelse och förebråend sig sjelf för en ofrid så stor som denna Hon badade ånyo ansigtet i friskt vatten men minnet af dessa brännande läppar kund hon icke två bort, ej heller förjaga ljude af alla desssa suckande namn, som äfven un åer de oroliga drömmarne ständigt, genklin gade i hennes öron. Midt under all genn vilda yra och sedan hennes hnvad hade lag sig till hvila på kudd gj, påminde en sakt: rörelse då om GR denna olyckliga, ung qvinr att hon skulle blifva mor och måst vara beredd på de vigtiga pligter, som fö restodo henne. Och så — hälften vaker och hälften slumrande.— hördes hon bedj: Gud befria henne — taga henne bort, innar den tyngd skulle blifva lagd på hennes skul dror, för hvilken hon kände sig icke var: skapad eller ega krafter att bära. Sålund: lullade henne öfveransträngning, trötthe och sorg uti en sömn så djup, som hon sof vit endast under de dagar — ack! hurt långt borta och likväl huru nära — då hor var en bekymmerfri, oskyldig flicka — Hollah! George, ropade William, då har en qvarts timma sednare kom in och fanr sin kusin ensam i skymningen. Sitter du här ensam i mörkret? Hvar ä1 min hustru?George ryckte till vid hans yttrande, mer bekämpande sin rörelse, svarade han: Jag förmodar hon gått upp till sig — hon lemnade mig för tio minuter sedan. Troligen har hon då gått till sängs — hor har inte. mått väl de sednaste dagarne. Vill du vara god och ringa på ljus. Jatobs, fortfor han, då betjenten inträd