Aftonbladet – 29 juli 1872, sida 3

nlefter några och trettio år växa till närmare 140 millioner. andra sidan torde det vara len obestridlig sanning att en stor del af t våra jordbrukare äro alltför mycket skuldIsatta för att kunna sköta sina egendomar så, som de borde skötas för att lemna störSlsta möjliga afkomst, och att man härutinnan, snarare än i bristen på nödiga insigter, bör söka orsaken till den låga stånpunkt, på hvilken vårt jordbruk, vår ladugårdsoch skogsskötsel ännu mångenstädes befinna sig. Rätta tidpunkten torde således vara inne för kapitalet och jordbruket att räcka hvarandra handen för beredandet af ömsesidiga fördelar. Ett sådant tillmötesgående kan efter vår tanke tillgå på tvenne olika sätt: antingen derigenom att jordegarne beredas en vidsträcktare förlagslånekredit, genom bildandet af någonting liknande Credit mobilier i Frankrike, eller ock genom bildandet af jordbruksaktiebolag, som inköpa egendomar och som bestå dels af kapitalister och dels af jordbrukare, hvilka senare vid försäljningen förbehålla sig att för visst belopp af af: köpeskillingen få gå in såsom aktieegare. För vår del anse vi att det senare alterI nativet är vida att föredraga framför det I förra, hvilket vi tro ej skulle medföra önskadt resultat. Den ökade lånekrediten kunde visserligen understundom medföra sin I goda nytta, men den redan förut mycket skuldsatte jordbrukaren hade dock fortfarande sina stora räntor att utbetala på bestämda tider, och han kunde svårligen nedlägga kostnader på andra företag än sådana, hvilka mycket snart återgäldade den nedlagda kostnaden. Så länge vi hafva godaår, kan möjligen en sådan jordbrukare reda sig, men missväxter och penningkriser lära lika litet hädanefter som hittills uteblifva, jemnvigten rubbas och egendomsskötseln blir ingalunda så förbättrad som den kunde och borde blifva i en kapitalstark egares hand. Helt annorlunda skulle förhållandet blifva, om stora jordbruksaktiebolag bildas. Kapitalstarka, som de måste vara, kunna de med klok beräkning nedlägga kostnader på förbättrandet af jordbruket och ladugården samt på skogens omsorgsfulla skötsel, förvissade att jorden, om än ej så hastigt som för den skuldsatte jordbrukaren kan vara nödigt, dock i sinom tid skall rikeligen ersätta den vård, som deråt egnas, och icke allenast lemna rikare skördar, utan äfven en verkligen stigande nettobehållning. Förutsatt att nödig försigtighet iakttages vid inköp af egendomar samt att dessa förvaltas med klokhet och insigt, böra således kapitalister, hvilka ej hafva för stora anspråk på hög ränta, ingenstädes kunna säkrare placera sina penningar än i jordbruksaktiebolag, ty dessa äro icke, såsom månget annat företag, beroende: af konjunkturernas vexlingar eller nya uppfinningars inverkan. Visserligen inverka temperaturförhållanden på skördarnes beskaffenhet, så att afkomsten under mer eller mindre gynsamma år kan variera ej obetydligt, men spanmål, ladugårdsoch skogsprodukter måste likväl alltid finna afsättning, och detta till i medeltal snarare stigande än fallande priser, och det ligger temligen klart för ögonen, att i ju högre kultur egendomarne komma, desto större inkomst skola de lemna och dess större skall ock utdelningen pr aktie blifva. Då vi nu se med hvilken begärlighet riksbankens och allmänna hypoteksbankens 4-proc.-obligationer köpas till ganska hög kurs (nu 87,5 proc.) och att lifränteförsäkringsanstalter utbjuda sina penningar på längre tider mot 5 proc, så synes det oss som skulle tillgång på kapitaler för insats i jordbruksaktiebolag icke komma att saknas. Vi hafva nu betraktat saken egentligen från kapitalisternas sida. Se vi den åter från jordbrukarnes, så skulle vi tro att det för mången af desse skulle vara mycket välkommet att till sådana bolag och mot skär ligt pris få afyttra sina egendomar. Först och främst kunde de vara säkra på att få affär med en redbar och solid köpare, hvilket annars kan vara vanskligt nog. Kommer så en sak, hvarpå troligen en säljare skulle sätta ett ej så ringa värde, den nemligen, att han möjligen kunde betinga sig att mot billiga vilkor få bo qvar, då bolaget sannolikt i de flesta fall ej har behof af sjelfva bostadsbyggnaden och ej gerna på annat sätt kan beräkna någon inkomst derför. Kunde en säljare vara förvissad att ej blifva rubbad från sin bostad och sina lefnadsvanor, skulle säkerligen mången, som annars icke kan eller som ingalunda deraf har behof, vara villig att sälja sin egendom, för att blifva befriad från 33 bekymmer, som alltid äro förenade med skötandet af en egendom och som kännas mera tryckande, då man hunnit till en framskriden ålaer. . Skulle bolaget vid förvaltningen af som liga at sina egendomar vilja inkomma på det feråriga arrendatorseller farmerssystemet, med periodvis stigande arrendeafgift, hvilket man ju anser såsom en af orsakerna till Englands högt uppdrifna jordbrukskultur, så vore det ju en möjlighet att en ung och driftig säljare kunde, om han är så qvalificerad, få öfvertaga ett sådant arrende, hvarmed han vore mycket mera betjenad än att sitta som sjelfegare med otillräckligt rörelsekapital. Finner deremat bolaget öfverensstämmande med sin fördel att sköta en eller flere af sina egendomar sålunda, att en agronom bestämmer huru de skola skötas af en på stället befintlig s. k. rättare ellor gårdsfogde, men att en räkenskapsförare och tillsyningsman på stället kan behöfvas, så är det ju möjligt att en, behörigen qvalificerad, säljare kan få åtaga sig detta bestyr mot ersättning genom fri bostad och några små fördelar, hvilka för honom kunde vara af vigt, och som bolaget utan afsakuad kunde lemna natt ROOT .