Aftonbladet – 27 juli 1872, sida 3

) dylika subtiliteter? Svaret ligger nära till hands: det lilla arbetet är, om man så vill en öfversigt af hvad den kritiskt teologiska vetenskapen — en Strauss en Baurs teo logi — i allmänhet uträttat under de senaste fyrtio åren. Någon direkt polemik med or todoxien kommer sålunda här icke i fråga utan blott ett framläggande af vetenskap. lligt konstaterade fakta i afseende på nya Itestamentets innehåll, en öfversigt, så klart Joch ädelt hållen, att vi anse oss böra till lönska densamma den största möjliga sprid ning äfven på vårt språk. Ännu några an. tydningar om ett och annat af innehållet torde emellertid vara oss tillåtna. Sedan författaren, medelst en kritisk belysning och sammanställning af de Paulinska brefven, visat huruledes det apostoliska tidehvarfvet, som fordom nästan ansetts likt en från bimmeln nedfallen helgonabild, nu upplåter sig för den vetenskapliga forskningen såsom något väsentligt likartadt med alla andra perioder af den menskliga histo: rien, med andra ord är en brinnande kamp mellan olika tänkande, hvarunder Pauli uppfattning bryter sig företrädesvis mot Petrus, öfvergår han till Apostlagerningarnes gåta. Enligt hvad den nyare kritiken ovedersägligen ådagalagt, är denna skrift, långt ifrån att vara en sanningsenlig historia om det apostoliska tidehvarfvet, blott ett vitnesbörd om det kyrkliga medvetandets utveckling och framsteg ända till midten af andra århundradet, en förmedling mellan Petri och Pauli läror, hvarvid man begagnat sig af berättelsens form, Här är allt annorlunda än man funnit det hos Paulus. Den naturliga verld af menskliga krafter och faktorer, som i Panli bref äro stadda i verksamhet, undantränges här genom en på underverk rik fantasiverld. Hela himmeln deltager nu i jordens strider. Englar stiga ned från himmeln och föra Petrus midt igenom den i dvala försjunkna väktarskaran ur hans fängelse och i Philippi krossar en jordbäfning kedjorna omkring Pauli händer och fötter. Och båda apostlarne strö nästan för hvart steg underverk omkring sig liksom sädeskorn. En öfvernaturlig historia intränger sig i den naturliga och den naturliga vanställes ända till oigenkänlighet. Under sådana omständigheter har vetenskapen icke tvekat att fälla ett så lydande utslag: Pauli bref, såsom naturliga och okonstlade utgjutelser af en samtida, kunna anses för fullkomligt trovärdiga, men Apostlagerningarne äro en samling legender, härrörande från en senare författare, som i likhet med hvad man sedermera sett många gånger. t. ex, under reformationstidehvarfvet, sökte genom motsatsernas afnötande försona partierna genom den hotande faran, ty det kristna samhället, litet och spädt som det ännu var, behöfde alla sina krafter till en gemensam verksamhet. Hvad angår det mycket omtvistade fjerde evangeliet, lyder vetenskapens dom i största korthet sålunda: Det är ett verk af en snillrik kristen med hellenistisk bildning, från medlet af andra århundradet, fullkomligt obrukbart som material för Jesu lefnadshistoria, men det högsta och renaste utvecklingsskedet af den kristna anden inom det nya testamentets område. Huru fullkomligt ohistoriskt detta evangelium är, har blifvit på många sätt uppvisadt; vi må här anföra ett par af de mest slående exemplen. Markus berättar ännu utan minsta tillägg af något underverk hur det förhöll sig med de första apostlarnes kallelse. Jesus bortkallar dem från deras nät med det löfte att göra dem till menniskofiskare. Lukas, hans närmaste efterföljare, förvandlar den naturliga tilldragelsen till en historia om ett underverk. Fiskrarne beklaga sig öfver sin motgång för den till stranden framträdande Jesus; de förklara att de arbetat hela natten och ingenting fått. Då säger Jesus till Petrus: Läggen ut på djupet och kasten edra nät. Och nu fånga de en sådan mängd fisk, att deras nät går sönder, och de genom detta underverk öfvertygade fiskrarne erhålla i uppdrag att att vara menniskofiskare. Den fjerde evangelisten begagnar ånyo denna berättelse till en skildring från den tid, då Jesus efter uppståndelsen uppenbarade sig för sina lärjangar; han nämner till och med antalet af de fiskar, som i detta underbara notvarp fångades, nemligen hundrafemtiotre, och tilllägger: och likväl gick icke nätet sönder. Den som härvid lag — anmärker förf. — icke kan se evangelisterne på fingrarna och uppdaga huru de skrefvo, han kan öfver hufvud taget ingenting se. Äunnnu ett prof, men inom ett annat område, på det intressanta innehållet af denna lilla skrift, som i mången krets bör komma att verka likt en brandfackla och väl svårligen kan undgå våra ortodoxers släckningsförsök, önska vi meddela. Huru kunna väl rationalisterna förklara öfver ensstämmelsen mellan gamla testamentets profetior och tilldragelserna vid Kristi födelse, sådana de berättas af evangelisterna? Då man började skrifva Jesu lefnad, kände man helt naturligt föga deraf. Hans offentliga verksamhet inskränkte sig till en tidrymå af, enligt somliga, ett, enligt andra, tre är. Men var Jesus den utlofvade Messias, så måste i bans person det hafva uppylts, som profeterna förutsagt om Messias, ler som den tidens skrifttolkning förklarade dem hafva förutsagt. Så hade man, ör att blott anföra ett enda exempel, inga uppgifter om de närmare omständigheterna vid Jesu födelse. Den efter all sannolikhet tidigaste evangelisten, Markus, har derom ännu ingenting att förmäla. De senare, Lukas och Matheus, anföra omständliga upplysningar, dem de uppenbarligen till största delen hemtat från gamla testamen-; bet. Att Jesus var från Nazareth, visste man. Men nu stod det skrifvet hos profe-: ten Micha: Du. Bethlehem, är ingalunda!