Aftonbladet – 27 juli 1872, sida 3

Ja visst. Elfrida blir utomordentligt glad öfver ert förslag — är det inte så, söta Frida? — och sedan kan hon följa med er på konserten, om hon vill. George styr nog om, att hon kommer ordentligt hem i qväll Att George blef mer än glad behöfver icke nämnas; och dock darrade han vid kusinens sista ord. Det behöfdes blott ett så litet tillfälligt ord som detta, en handling som denna, baserad på tillförsigt och förtroende för att komma honom att rysa och väcka till lif de skarpaste sjelfförebråelser. Han var dock icke brottslig — obetänksam, häftig, bedårad, om man så vill, men vid den kris, som nu förestod honom, voro alla hans afsigter och tankar fullkomligt ärliga, sanna och rena. När qvällen kom och Agnes satt på sitt rum ensam med Elfrida, innan de ännu gått ned till tet, brast den förra uti ett hjertligt skratt, då hon bekände huru kapten Digby på hennes enträgna begäran hade bjudit Treherne på middag och detta var den egentliga grundval, på hvilken hon byggt sin plan att kunna få Elfrida med på konserten. Hon visste att William alltid antog bjudningen till messen och att, då han af sådan orsak sjelf var borta, han ej skulle neka Elfrida att vara det. Men Elfrida skrattade icke deråt, hon tackade Agnes för hennes välvilja, men blef nedstämd och det glada lynnet försvann. Konserten lyckades utmärkt väl: Salongen var fullsatt och sången herrlig. Till den grad hänfördes Elfrida deraf, att hon af rörelse knappast vågade se upp. Hon hade väntat sig en konstnjutning och hon hade fått sin önskan uppfylld; de flesta sångerna föreföllo henne att vara af en melankolisk tendens, ;