Aftonbladet – 26 juli 1872, sida 2

hvartill tillfälle ej förut yppats. Hennes ögon strålade vid tanken på detta före speglade nöje och hon vände sig tillkapten Treherne med yttrandet: Visst bör jag gå dit, kapten Treherne. säg? (Hon hade ännu icke kommit sig för att kalla honom i förnamn). Det är som-vore denna konsert arrangerad enkom för mig, och som hon slutade tala, ropade hon genom den öppna dörren på sin man. Ja! jag ber er särskildt derom, svarade kapten Treherne. Kom ihåg, att detta är min sista qväll här, Elfrida, den måste vara glad. Hon gaf honom en förebrående blick för den smärtsamma hänsyftningen, men svarade honom icke. William Treherne steg just in från matsalen och vändande sig till honom, sade hon: William, det är en konsert i qvälli stora salongen, jag ville be dig följa mig dit. Agnes och kapten Treherne gå också; de kunna ju köpa biljetter åt 0oss? William Treherne hatade offentliga nöjen i allmänhet, ätminstone tyckte han ej om att med sällskap gå på sådana — det var så besvärligt att följa damerna. Elfrida hade mycket sällan lyckats förmå honom att vara henne följaktig på några förlustelser, och när han undantagsvis vardet, hade denna ynnest blifvit henn beviljad med så mycket knot och beledsagad af så många klagovisor öfver obehaget, att hon i de flesta fall ångrade sin barnslighet att hafva bedt honom derom. Denna gång hade hon dock stor lust att oå och William var naturligtvis i samma mån stämd för motsatsen, Han brydde sig aldrig om att tänka på, det Elfrida var så ung och att de nöjen, som för längesedan förlorat sitt behag för honom, ännu vore nya och tjusande för henne,