Aftonbladet – 26 juli 1872, sida 2

blick hysa denna fruktan, Och derföre kom och gick också kapten Treherne när helst han behagade, fördrifvande sina förmiddagar bredvid Elfridas sybord och sina aftnar vid hennes piano, samt var den ständige deltagaren i alla hennes nöjen och tidsfördrif. Och hvilka voro väl hans känslor under allt detta? Han kände, att han älskade heumne — han hade slutligen kommit underfund med denna stora hemlighet — med hela hjertats värme och hänförelse hade han nu lärt si conjugera verbet Amo, Han älskade så som män göra, hvilka hunnit till hans ålder, utan att derförinnan hafva bortslösat sina känslor på ett dussin flyktiga tycken — han älskade: med själen såväl som med hjertat. — Det erkännandet måste vi dock gifva. honom, att han aldrig inbillade sig, det Elfrida skulle besvara hans kärlek. Han visste, att han gjort ett felkast med lyckans tärningar; han insåg, att den enda qvinnan han drömt om och i sin fantasi smyckat med cärlekens alla rosenröda färger, Hade uti verldens hvimmel nalkats honom en timma ör sent — men Han försökte aldrig att vinna af henne ens en ömhetens blick tillvaka. Han skulle velat för alltid hålla henne okunnighet om att hon var mera än en vän för honom; men han kunde icke mottå tjusningen af hennes umgänge; han kunde cke afstå från det förtrollande behaget att röra hennes röst, eller se hennes ögon hvila Vä sig, när han anförtrodde henne sina hbeymmer och att då lyssna till de ord, med vilka hon sökte ingifva honom tröst. Han isste, att det var oförsigtigt — han förlömde sig sjelf som en galning — men han om i alla fall. Han försvarade sig sjelf mot sig sjelf med den föreställningen, att ans närvaro och sällskap var en dissipa. ion för henne och deruti hade han rätt. Hon: