Aftonbladet – 26 juli 1872, sida 2

Emellertid var hon öfverlemnad åt säll skapet af sina egna tankar och George Tre herne; denne gentleman hade nemligen fort farande sin tjenstgöring i Milborough. Hans bemödanden att skaffa någon i sitt ställ hade misslyckats och order att afresa til Canada hade anländt för ett pår dagar se dan — de Hade nu Slutligen kommit och han skulle resa i morgon. Detta var såle des hans sista dag i England. Tänkte El frida möjligen härpå, då hon stod i sitt för maksfönster och såg huru fjärilarna dan sade från blomma till blomma i trädgårder derute? Tänkte William Treherne derpå Hade han väl någonsin gjort det eller i sir föreställning lemnat rum för den farhågan att något obehag kunde uppstå af detlifligs umgänget emellan hans vackre, fängslande kusin och hans unga, oskuldsfulla hustru — hon som på sjelfva deras bröllopsdag bekänt att hon icke älskade sin man? Nej, han hade aldrig tänkt derpå. Icke derföre att han älskade Elfrida med denna öppna och redliga kärlek, som är för helig att gifva rum för misstro. Icke derföre att han genom vissheten af hennes tillgifvenhet kände sig skyddad emot hvarje tvifvel. Ingen af dessa orsaker existerade ju som värn emot misstanken, nej! blott derföre-att-han var för mycket upptagen af sig sjelf för att hafva tid att tänka på henne — alltför van att anse William Freherne som den förnämste bland alla skapade varelser, för att kunna. fatta möjligheten, att William Trehernes hustru skulle tycka annorlunda än han sjelf. — Låt vara att han var ingenting för -henne — men att en annan skulle kunna vara mera — att hon skulle våga bry sig om någon annan — en sådan föreställning inrymdes aldrig hos honom; han var icke tillräckligt ödmjuk att ett ögon