Aftonbladet – 26 juli 1872, sida 2

på Sorel Cottage, der bön också för en tid hade varit den herrskande favoriten hos mrs Henry Treherne och till följd deraf särdeles uppburen, men detta hade så småningom aftagit och Elfrida började nu känna en obenägenhet att gå dit, som hon sjelf icke kunde förklara. Brefven från Indien voro bennes största glädje och hennes högsta smärta; När hon mottagit sådana, syntes hon ned: stämd för flera dagar och likväl inväntade hon hvarje post med den feberaktigaste otålighet — ett icke just Synnerligen godt tecken hos en så ung-och nygift hustru. William Treherne hade lemnat sin civila tjenstebefattning kort efter återkomsten till England. Hvad hån ernade sysselsätta sig med för återstoden af sin lifstid var obekant för en och hvar. För härvarande Hade han ingen annan sysselsättning än att röka, utfärdera förändringar så inom som utomhus, anmärka på sin hustrus sätt att vara och på tjeästfolkets uppförande, flytta sina taflor från den ena väggen till den andra, titta in i köket vid-alla möjliga olika tider för att upptäcka försummelser hos kokerskan, kälta och förarga sig öfver Blfridas klädsel och utseende, samt förnämst af allt vräka sig på soffor:och i stolar; — detta var totålsumman af hans sys selsättningar. Ofta var han borta flera dagar efter hvarannj ibland hos en ungkarlsvän på landet, ibland på klubben i staden — alltid endast tänkande på sitt eget nöje. — Om Elfrida hade älskat honom, älskat så som hon kunde, häde han på detta sätt kommit hennes hjerta att brista, men hon var fullkomligt kall för honom. Hans fränvaro befriade henne från alla dessa naggande nålstygn, hvilka utgjordes af hans ideliga anmärkningar, och derföre kände hon sig mera lugn än ledsen, då han var borta.