Aftonbladet – 24 juli 1872, sida 2

STOCKHOLM den 24 Juli. En akademisk befordringsfråga i Lund. Bland befordringsfrågor i vårt land hafva dan länge de akademiska, synnerligen de rilkas hufvudsakliga skådeplats är förlagd Il det sydsvenska universitetet, ådragit sig t särskildt slags uppmärksamhet och råkat ; för ett icke alldeles godt namn och rykte. å vi nyligen berörde ett dylikt ärende vid psala universitet, anade vi icke, att vederörande i Lund redan hade dragit försorg m ett nytt bidrag till denna klass af celera angelägenheter, hvilken nu — om vi ck gå blott ett tioeller tjugutal år tillaka — räknar så många nummer, att den ära nog måste väcka förmodan om tillvaon af några alldeles särskilda, möjligen i jelfva de akademiska befordringslagarna bentliga orsaker, hvarför just dessa befor-l ringsfrågor så gerna tendera att komma på ned. Om den nyaste akademiska befordringsråga i Lund, som röjer ett elakt skaplynne, pplysa de för någon tid sedan utkomna Handlingar rörande återbesättandet af en rofessur i matematik vid universitetet i sund, utgifna af C. F. E. Björling, lektor id elementarläroverket i Halmstad och söande till nämnda professur. Öfrige söande äro akademi-adjunkten i Lund vy. Zeiel, docenten dersammastädes Bäcklund, samt kademi-adjunkten Dillner i Upsala. När professorsembete skall tillsättas, åligrer det vederbörande fakultet, sedan de söande haft tillfälle att sin skicklighet och örtjenst styrka, och innan akademiska konsistoriet skrider till upprättande af förslag, utt afgifva utlåtande öfver de sökandes kompetens. Vid fullgörande af detta sitt åliggande med afseende på den lediga matematiska professuren hade Lunds filosofiska fakultet inom sig en fackman, astronomie pro: fessorn Möller, hvilken ock derför anmodades att till ledning för fakultetens omdöme afgifva ett förberedande utlåtande. Hr Möller kom till det slut, att samtlige sökande — hrr Zeipel, Dillner, Bäcklund, Björling — vore till den sökta tjensten, i nyss anförda inbördes ordning, kompetenta. Mot denna ordning, i hvad den angår hrr Bäcklunds och Björlings inbördes plats, gjorde två fakultetsledamöter invändningar, med påpekande af några af hr Möller förbisedda omständigheter; de öfrige instämde dels med hr Möller, dels med en annan fakultetsledamot, hvars yttrande emellertid synes blott hafva innehållit ett åberopande af hr Möllers. Samtlige sökande blefvo sålunda af fakulteten förklarade kompetente. men någon ordning dem emellan, utmärkande fakultetens åsigt om deras relativa kompetens, synes fakulteten, om vi eljest rätt fattat protokollet, ej hafva angifvit; till uppställande af en sådan ordning lärer också de akademiska statuternas ordalydelse i 77 näppeligen gifva anledning. Konstig är denna de akademiska statuternas bestämmelse onekligen. Enligt dess föreskrift sammanträder Lunds filosofiska fakultetet, för tillfället representerad af åtta ledamöter, för att yttra sig om de till matematiska professuren sökandes kompetens: men af dessa 8 domare äro 7 icke sakkun nige, kunna ej sjelfständigt döma om de sökandes skicklighet och förtjenst, utan nöd gas inskränka sig att lita på, hvad den åttonde hade att till ledning för fakulte tens omdöme andraga. Vi föreställa 0ss att en sådan belägenhet skall vara ytters pinsam för allvarlige män, som måste både känna betydelsen och tyngden af det mora liska ansvaret för en dom, af hvilken uni versitetets och enskildes väl och ve istörr eller mindre mån kunna bero, och med ovil ligt sinne finna sig nödgade att låta utöf ningen af en så vigtig embetspligt nedsjunk: till en formalitet. Naturligtvis kan man e slå sig till ro med den anmärkningen, at här ju dock fanns en sakkunnig, efter hvil ken de andre alltför gerna kunde rätt: sina vota; ty hade lagstiftaren så menat hade det ock varit rimligare, att allti låta en fakultet, vid dylika tillfällen befullmäktiga en sakkunnig medlem att af gifva kompetensutlåtande på egen hand, stället för att, såsom nu, föranleda det al Iternativet, att antingen flertalet blott efter säger hvad en annan sagt förut, eller oci de icke sakkunnige öfverrösta den sakkun nige. Lagen afser tydligen, att genom flere I deltagande, till gagnet och ej blott till nam net, i kompetenspröfningen förebygga et oriktigt domslut, som lättare kan befaras der man öfverlemnar åt en enda, somv til äfventyrs, ehuru man af facket, kan miss taga sig i sak och äfven, trots en redba karakter, möjligen kan vara icke alldele fri för personliga konsiderationer, att er väldigt afgöra. Säkerligen är detta en rik Itig tanke, men lagen har förbisett, att å I minstone inom den mångartade komplex : lärostolar, som kallas den filosofiska faku Iteten, i talrika, kanske ide allra flesta fa majoriteten af dem, som skola pröfva oc rösta om sökandes kompetens, dertill sjelfy ej äro kompetente. Sedan fakultet afgifvit kompetensutlåtar I de, skola det akademiska konsistoriets sam llige ledamöter, hvar för sig, om hvarje si Ikandes skicklighet till embetet sig yttr loch mellan sökandena, då de äro dere, p anförda grunder anställa bestämd jemförels Tsamt derefter hvar för sig uppföra tre: .Ide sökande, om så många äro, i den or , ning, han anser dem förtjente att till er I betet nämnas. Kompetensen är nu visse Iligi äl eller illa, bedömd och afgjord, I ala litatana ntliåtnand MA I 2 RR O VV vs FH VR AA TR FA