Aftonbladet – 23 juli 1872, sida 2

framkallat en häftig rörelse och föranledt många protester inom det ultramontana partiet icke allenast i Tyskland, utan äfven i hela det öfriga Europa. Äfven till England har denna rörelse sträckt sig. Såsom särdeles betecknande för de ultrakatolska sym: patier, som äro rådande inom vissa kretsar i detta land, meddela vi här i korthet en redogörelse för ett nyligen i London hållet möte af den katolska unionen i Storbritannien, hvilket hade till ändamål att protestera mot de åtgärder, tyska regeringen vidtagit mot jesuiterne. Hertigen af Norfolk förde ordet, och bland de närvarande befunno sig erkebiskop Manning, earlen af Denbigh, lord Petre, earlen af Gainsborough, lord Howard of Glossop, monsignore Capel, markisinnan af Lothian, grefve IAlbanie Stuart m. fl. Ordföranden förklarade i det tal hvarmed han öppnade mötet, att ändamålet med denna sammankomst var att uttala de sympatier, man hyste för den af italienska regeringen förföljde helige fadren och de från Tyskland fördrifne jesuiterne. De engelske katolikerne känna, att den italienska regeringens anfall, öfver hvilka påfven i brefvet till kardinal Antonelli beklagar sig, åsyfta religionens tillintetgörande i hela verlden. Jesuiterne förtjena de uppriktigaste sympatier, emedan det var de allena som under förföljelsens tider upprätthöllo den katolska tron i England. Lord Howard of Glossop försvarade de af italienska regeringen angripna andliga ordnarne och betonade deras förtjenster om den religiösa uppfostran. Utan en sådan uppfostran skulle eganderätten och familjelifvets lugn upphöra och de fruktansvärdaste olyckor frambesvärjas öfver menskligheten. Han föreslog en resolution af följande lydelse: Mötet förklarar, att de religiösa ordnarnes upphäfvande i kristenbetens hufvudstad hotar deras existens i hela verlden. Hr Wegg Prosser understödde detta förslag. Alla katolikers internationella rättigheter, menade han, voro kränkta. Man började med jesuiterne, emedan desse voro kyrkans bäste försvarare, Talaren utfor i de häftigaste ordalag mot italienska regeringen. Monsignore Capel talade för en så lydande resolation: Den katolska kyrkan är lika mycket ett konungarike som England. Organiseradt ända in i sina minsta delar, är det farligt hotadt i sitt bestånd, om man igenfyller lifvets källa i sjelfva dess centrum. Demokrater, rationalister och otrogne handla klokt, när de söka att rödja de andliga ordInarne ur vägen. Hänvisande på de reli giösa ordnarnes välgörande verksamhet i London, på fastlandet, ja i alla verldsdelar, jyttrade han vidare, att hvarje adlig familj kan uppvisa åtminstone en medlem, som har egnat hela sitt lif åt välgörenhet, att det endast gifves en medelpunkt, från hvilken alla dessa kunna få anvisning och ledning, nemligen Rom. Förslaget antogs enhälligt. Earlen af Denbigh föreslog derefter en resolution af följande lydelse: Den senaste lagen af tyska regeringen, genom hvilken jesuiterne och andra ordnar, hvilka egna sig åt undervisningen, fördrifvas från Tysklands jord, utan att man öfverbevisar dem om eller ens anklagar dem för en enda olaglig handling, är emot all naturlig rätt joch en skymf, tillfogad katolikerne i alla jländer. Såsom motivering för detta förslag yttrade han, att de närvarande måste antaga det icke endast såsom katoliker utan äfven såsom engelsmän och såsom försvarare af frihet och menskliga rättigheter. Sir Charles Clifford understödde förslaget och trodde, att de tyska katolikerne åtminstone kunde trösta sig med den tanken, att Bismarck sannolikt skulle drabbas af samma öde som Julianus den Affällige. Sedan förslaget blifvit antaget, föreslog hr S. W. Allies en resolution, så lydande: Mötet anser de lagar tyska och italienska rege;ringarna genomdrifvit endast såsom utgörande en del af ett allmänt anfall på katolska kyrkans friheter, och derföre påkallande en protest från alla katolikers sida. Äfven detta förslag antogs utan motsägelse. Erkebiskop Manning yttrade att den närvarande. generationen är vitne till ett högst allvarligt drama i tre akter. Den första akten har utspelats i Italien. Den andra uppföres nu i Tyskland. Sedan den tyske rikskansleren lyckats genomföra rikets onhet har han — förblindad af framgången såsom det vill synas — blandat sig i religiösa stridigheter, lemnat gehör åt ingifvel serna från Baiern och antagit ett program, som måste medföra haus fall. Tredje akten kommer snart att spelas. Jesuiterne lemna Tyskland, och frimurarne ha fritt spel. Vid en strid mellan den andliga och verldsliga makten har alltid endast rebellionen funnit sin räkning. Religiösa ordnar kunna endast upphäfvas af påfven. Erkebiskopen föreslog slutligen ett tacksägelsevotum för ordföranden. Sedan de sedvanliga formaliteterna blifvit iakttagna afslutades sammankomsten, Bostadsnöden i Borlin, om hvilken vi. flere gånger haft åtskilligt att meddela, har på senaste tiden tagit en utveckling, som föranledt de mest besynnerliga uppträden. Man hör nu till och med talas om auktioner på rum. Egarne af fyra hus vid Barnimoch. Biischingstrasse. ha uppsagt alla sina hyresgäster och anordnat en auktion af alla ram i dessa hus till de mestbjudande. Vid denna auktion egde en sär dan trängsel rum, att polisen måste blanda sig I saken. För öfrigt är ett sådant bortanktionerande endast yttersta konseqvensen al ett nu i Berlin mycket vanligt förfaringssätt. Om undantagsvis en husegare endast föga eller alls icke har stegrat sina hyror, så erbjudes honom af spekulanter en summa för hans. hus, hvilkens ränta vida öfverstiger hvad han uppbär i hyror. Han säljer huset och sedan uppsäger den nye egar ren på en gång alla hyresgästerne. Den, SAPREE RUS NEKA se AT SSR