Aftonbladet – 23 juli 1872, sida 2

SS nn; livad som egentligen: behöfts. Elfridas ansigte purpurfärgades. Hon började nervöst tumma på sin nya klenod, afvaktande hvad kapten Treherne skulle säga. Men han förblef tyst; då hon lyfte sina ögon till honom, såg han rakt in i hennes med en klar, varm och talande blick, som sade: Skall jag, Elfrida? Tillåter ni mig? Snabbt vändande sig till sin man och de öfriga kringstående, svarade hon: Nej, nej, inta det! William, jag ber, säg inte säl! Sådant pjäsk — började William, men eorge Treherne afbröt honom: William, 18t din hustru göra alldeleg söm hon behagar, jag vill ingalunda vara sbledning till något bryderi för henne, Jag ir fullkomligt tillräckligt tackad genom hen168 vänliga mottagande af min lilla gåfva. Skola Vi nu gå in i salongen? Sålunda ufklipptes ämnet och förlägenheten upphörde, nen tårarne stego henne I ögonen efteråt rid tanken på hennes barnslighet och Wiliam uttryckte sitt missnöje öfver hennes seteende, då de senare kommo upp till sig jelfva, En sådan dum scen, sade han, du stäl. er till för ingenting, som om du inte kunat ge honom en kyss utan vidare affär, Jin vägran såg verkligen högst besynnerig ut — jag riktigt skämdes på dina vägnar. Elfrida insåg att han hade rätt, och lNikäl skulle hon ej, om det gällt hennes lit, unnat gifva George en kyss: Det fanns någon annan, som äfven påinde henne om hennes vägran, ehuru at rig ett örd derom yttrades — det var venne. mörkblå ögon, hvilka brukade med sin ältaliga tystnad och undrande, milda blick råga henne: Ni tillät mig-inte, Elfrida?oh hvarföret — Slut på första delen