Aftonbladet – 22 juli 1872, sida 2

George Treherne bäfvade litet, då han er inrade sig hennes förtviflan sista gången de sågo hvarandra just i detta samma rum Han fruktade, att hans långa bortovaro. hans tystnad och köld möjligen kunnat fresta henne att på ett eller annat sätt be röfva sig lifvet. Men friheten var det enda hon beröfvat sig. Jo, hon gifte sig i förra veckan med pastor Lane, han, som friade till henne re dan i fjor. Den odrägliga flickan! När för. lofningen skedde, vet jag inte, men hastigt måtte det ha gått, ty sist hon var här, hade hon visst inte en tanke för honom. Emel lertid har jag inte sett eller hört af henne sedan jag lemnade Milborough i December. Hon tycktes nästan undvika mig på sista tiden. Kanske var hon redan då förlofvad med pastorn och var rädd, att jag skulle få reda derpå; väl vetande, att jag inte tål den karlen. I detta afseende, mamma lilla, skall väl menniskan handla efter eget behag. Jag förmodar, att hon blir lycklig med mr Lane: han är en godmodig, hygglig karl och har en liten snäll flicka. De passa nog bra för hvarandra. Han var förtjust öfver nyheten, ty ,tanken på Mary Fairfax hade mer än en gång oroat honom under vistandet på Ariscedwyn. För några månader sedan skulle det kanske sårat hans fåfänga att se, det någon af hans beundrarinnor så hastigt kunde öfvergå till ett annat tycke, men nu harmade det honom icke det ringaste; bekymret för Mary Fairfax var snarare en lättnad att blifva af med; han var nu upptagen af andra tankar och begrepp. Du kommer väl tillbaka och äter middag med mig, George? sade modern, ö hon uppsteg för att gå.