Aftonbladet – 22 juli 1872, sida 2

iteckningssäkerhet. — FHfter ett, om vi ejlh issminna oss, temligen långt dröjsmål ;rordnades en komitg, livars betänkande i örjan af 1868 i statsrådet anmäldes, då . M:t förordnade, att högsta domstolens utätande skulle inhemtas, hvilket ock, enligt vad K. M:ts berättelse till 1871 års riksag upplyser, redan år 1870 afgifvits. Emelertid har ärendet ej undergått vidare be-l!å andling. En ej fullt så lång, men likväl vidlyftivare historia har den äf riksdagen 1863 räckta frågan om ny lagstiftning röraride rattenrätten, En komitg förordnades, Kvilens arbete var afslutadt vid början af 1865 fö riksdag. Årendet förevar i statsrådet i Augusti 1866, då K. M:t förordnade, att ut: åtanden öfver förslaget skulle inhemtas från samtlige K. M:ts befallningshafvande, samtiga hushållningåsällskap, landtöruksakådenieh, sju iäns landsting, kammarkollegium, andtmäteristyrelsen samt väg och vattenbyggnadsstyrelsen, Före 1868 års slut hade alla dessa utlåtanden inkommit. I början af 1869 förerdnade XK. M:t en ny komitö, i att 1 vissa delar omarbeta förslaget och der. införa föreskrifter, som kunde befrämja ängsvattning. Den nya komiten afgaf sitt förslag år 1870, hvarefter högsta domstolens utlåtande infordrats och äfven inkommit, så att frågån nu befinner sig i detfarliga skede, som kallas K. M:ts slutliga pröfning eller vidare beslut, och som synes ega en stark benägenhet att förlängas i oändlighet. Vi säga: ett farligt skede, ty sedan alla förarbeten och utredningar ärö utidangjorda, just då plågar en förrädisk slummer smyga sig öfver K, M:t, som dock ej gerna kunnat af dessa, åt komitger och allehanda vederbörande uppdragna, arbeten i någon svårare grad uttröttas. År 1866 ifrågasatte riksdagen prebendepastöratens indragning. Domkapitlens och kanslersembetets utlätanden inkommo snart nog, och derefter afgaf kyrkomötet i September 1868 sitt yttrande i ämnet; men sedan dess har, under nära fyra år, ärendet varit bortglömdt: Under rubtiken finaäsdepartementet påmintfas vi om riksdagens skrifvelse af den 27 Febr. 1858 rörande pensionsväsendets ordnande. Efter tretton år blef den väntan vår ej alltför varmblodiga riksdag för lång, och ny framställning I ämhet gjordes den 17 Maj 1871. Till samma departements handläggning hör också riksdagens framställning 1860 om utfärdande af nytt reglemente för myntoch kontrollverken äfvensem ny kontrolistaägå. BSaintiige vederbörandes utlåtanden har inkommit, hvarefter ärendet är fortfarande på K. M:ts pröfning beroende och torde så förblifva under en framtid, om hvars längd vi ei våga någon gisaning: j Hur 5vederbörande kunna söla, derpå innehåller det här ofvan först nämnda ärende ett exempel, som talar för sig sjelf. Många andra kunde anföras. Vi välja några i högen. Öfver 1869 års riksdags hemställan, att exemplar af vid myntverket präglade mynt och medaljer skulle utlemnas till större, för allmänheten tillgängliga institutioner, infordrades öfverdirektörens vid myntoch kontrollverken utlåtande, hvilket vid förlidet års ölät ännu ej hade inkommit; frågan förefaller dock måttligt qvistig. På grund af! en riksdagens framställning 1860 förordnade K. M:t 1866, att armeförvaltningen och för valtningen af sjöärdndena skulle tipprätta förslag till förordning rörande besigtningar, då varor levereras för landeller sjöförsvarets behof o. s. v:, men i slutet af 1871 hade desså förslag ännu icke blifvit afgifna. Från den 3 Juni 1870 till den 20 December 1871 har kommersekollegium ej varit i tillfälle att utlåta sig öfver riksdagens förslag om bergmästaretjensternas indragning eller minskning i deras antal; i fråga varande kollegium torde likväl ej skäligen kunna anses vara allt för grymt öfyvyerhopadt och nedtryckt af göromål. Om det skulle anmärkas, att den öfverklagade långsamheten i regeringens åtgärder ofta förklaras af underordnade vederbörandes senfärdighet, så frågas, om ej något medel gifves att vid behof en smula påskynda dem, som sålunda lägga hinder i vägen för regeringens ifver och energi. Ingenstädes i de från kanslidepartementen till justitieombudsmannen aflemnade och i hans berättelser införda förteckningar ha vi lyckats upptäcka något meddelande rörande sista ståndsriksdagens anhällan, att K. M:t ville låta utreda, dels i hvad mån offentliga läroanstalter för qvinligungdom må anses ytterligare böra på det allmännas bekostnad upprättas, dels ock huru, i sådan händelse, dylika anstalter böra organiseras. Af K. M:ts berättelse till 1867 års riksdag inhemta vi dock, att en komit6 ofördröjligen hade blifvit tillsatt, som egde att till deltagande i sina öfverläggningar inkalla andra sakkunniga persöner. Vi föreställa oss, att komiten bör under fem och ett halft års tid hafva medhunnit att afgifva utlåtande. Sä kerligen skalle det intressera flere, än som i allmänhet taga kännedom om komitebetänkanden, att erfara hvad de sakkunnige männen föreslagit i denna vigtiga fråga. Jemte de många angelägenheter, som kräfva en tidsödande utredning och ett mångsidigt begrundande, och som visserligen ej kunna i flygande fläng afgöras, men som det ej derför torde vara skäl att för åratal, stundom för årtionden undanskjuta, och som ej lära blifva lättare att lösa derigenom, att man tager sig rundlig tid att glömma bort allt hvad till deras utredning gjorts förekomma någon gång frågor af den enkla och golklara beskaffenhet, att någon tvekan om hvad företagas bör ej rimligen borde uppstå, och der detta, som bör göras, inskränker sig till ett penndrag. Man tycker, att den statsrådsledamot, som träffar på en sädan fråga, med verkligt nöje skulle för en gång slita sig ur den sedvanliga snäckgångsmetoden, men icke heller denna förmodan slårin. Vi mom Fb ot A OM mm RA