Aftonbladet – 22 juli 1872, sida 2

, som bekant, i featercensuren en på sam. a gång löjlig och skamlig anomali från de rinciper, som äro vårt samhällsskicks och fentliga lifs grutidvålar. Det kan måhända ara mödan värdt att påminnå om, hur den lUkommit. En viss O. A. Cronhjelm, som srmodligen Haft svårt att Hitta på något otionsämne, väckte förslag pa riddarhuset r 1834 om teatercensur. Med uppenbar issaktning behandladt af ekonomiutskottet, )gs det om hand af en reservant, en viss C. F. lofn, också riddarhuslödamdt; och vann slatigen de höglofliges, de högvördiges och de edervärdes bifall. Riksdagen skref derför RK, M:t, att den ansåge censur af behofvet åkallad till förekommande äf sådans teaterns missbruk, som motverka dess ändamål såom moraliskt bildningsmedel. Någon erarenhet om dylika missbruk hade rikets tänder ej att åberopa, framställningen var ngenting annat än en rei njet; Kmellerid grep regeringen, förmodligen med gana mycken tillfredsställelse, det sällsynta illfället att göra riksdagen till viljes ch utfärdade kk. bref den 7 Mars 1835, om uppdrog censuren at stycken, livilka på enskilda teatrar uppföras, åt Kongl. V:ts befallningshafvande, med rättighet för lesse att i städerna utom Jlandshöfdingevesidenset Kfverlåta granskningsrätten åt vorgmästären eller någön aftäd, genom sin upplysning och sitt anseende dertill tjenlig person. Den utveckling, som denna bedröfigt ryktbara censurlag sedan dess vunnit, består dels i ett tillägg af den 15 Au vusti 1842, att tiden för censurs verkställande får titgöra högst en månad(!) efter ett styckes inlemnande, dels i ett prejudikat är 18 April 1844, då K. M:t, på Å. Lindebergs besvär öfver d. v. öfverståthållaren Lewenhaupts ohjelpligen enfaldigt motiverade förbud met uppförande af Imcrezia Borgia, resolveräde ätt bösvärsrätt i dessa mäl ej eger rum. Hvad denna teatercensur varit, derom behöfva vi ej orda: dess abderitiska vidunderligheter, som ej uppvägas af några goda sidor eller förtienster, cirkulera bland all mänheten, eh rikligt Hödande källa för harm och löje. Blott det vilja vi anmärka, ait teatercensuren, medan den ingenting förmått i sedlighetens, ai 1834 års ständer om huldade intresse, deremot blifvit, hvad censurens förfäktare aå ied Indignation afvi sade såsom otänkbart, nemligen en politisk censur, som både varit ytterst barnslig och, genom det ansvar, vederbörande iklädt sig, stiindom hragt dem i en förlägenhet, hvar. för de utan censurrätt skulle vårlt alldeles fritagna. Redan 1844 petitionerades hos K. M:t om censurens afskaffande. Naturligtvis infor drades då ntlåtanden från de tjugufem ve derbörande, hvilka, utan ätt ertålla kän nedem om anledningen, förständigades att yttra sig, om andra föreskrifter än de hit tills gällande i afseende å censur af teater stycken vore nödiga. Det förefaller gan ska sannolikt att, med en mindrö egendom lig uppställning af den fråga, som konun gens befallningshafvande hade att besvara svaren skulle blifvit annorlunda. Tolf aj de tillfrågade funno ingen förändring be öflig, blott en enda ville utsträcka tvängef längre än förut. Fyra vågade antyda cen surens obehöflighet och önskade en för hel: riket gemensam granskningsnämnd, en vill inskränka censuren till nya eller ej å kungl teatern uppförda stycken, fyra ville att be svärsrätt skulle medgifvas. en tyckte 1 må nad vara för lång granskningstid, en för ordade bildade personers tillkallande vid ut förande af granskningen, en ville hafva e granskningsnämnd i hvarje stad. Denne sistnämnde, landshöfding von Rosen i Kri stianstad, erinrade att för ett teaterstycke: bedömande fordras ett eget slags bildning en omdömesförmåga; som icke egentlige! tarfvas, ej ens kan fordras af embetsmanner i och för hans öfriga tjensteåligganden, hels en dylik censur lätt kan öfvergå till en li terär opinionstvist. Dessa utlåtanden inkommo redan samme år, Då intet svar å petitionen afbördes inlemnades hösten 1845 en ny petition, son i slutet af år — 1852 afgjordes med nake afslag. Misstaga vi oss ej, var teatercensuren 1859 års riksdag föremål för någon anfäk telse, men räddades då, förmodligen af pre steständet. Ändtligen ingick riksdagen, fö! mer än tre år sedan, till K. M:t med e skrifvelse af 7 Maj 1869, hvari på utförlig andragna och välgrundade skäl anhålles on upphäfvande af den 1835 påbjudna gransk ning af dramatiska arbeten, som anmäla: till uppförande å enskilda teatrar. Det ä kanske öfverflödigt att nämna, att utlätan den häröfver infordrats från samtlige ko nungens befallningshbafvande; deremot kunn: vi ej undertrycka vår förvåning att de ofantligt enkla frågan ej hunnit blifva löst sedan dessa utlåtanden inkommit, hvilke hade skett innan justitieombudsmannen af gaf sin berättelse till 1872 års riksdag. Vid franska nationalförsamlingens sam manträde den 15 dennes antogs enhälligt oc nästan utan diskussion förslaget om et lån nå tra milliarder sgedan Vitet nnn