Aftonbladet – 19 juli 1872, sida 2

lats oss emellan; jag skulle hafva dött af att skiljas från henne i osämja. Huru kan ni sofva, äta och företaga er någonting? Huro kan ni bedja, kapten Treherne? Han hade sina ögon oaflåtligt fästade på strängarne i pianot, men en skugga spred sig allt mer och mer öfver hans ansigte. Bedja! Huru hennes ord genomträngde honom! Frälsaren säger, att våra böner äro gagnlöga till dess vi äro försonade med dem vi hafva förorättat; ni måste hafva glömt detta, kapten Treherne! Jag ber aldrig! svarade han. O! Säg inte så! utbrast hon lifligt, upprepa inte edra ord, ty då skall jag ej kunna glömma detta och det kan inte vara sannt! Några sekanders tystnad uppstod: Om ni vore i mitt ställe, Elfrida, sade George hastigt, hvad skulle ni då göra? Med hänseende till er mor? Jab Jag skulle genast resa till Milborough, sade Elfrida, är hön der nu? Han nickade bifall. Redan i morgon, fortsatte hon med ifver, skulle jag skynda till henne och erkänna min öfverilning — och sedan komma tillbaka hit för att roa mig. Ni skulle känna er så mycket lyckligare, sade hon med ett småleende, och seende det förmildrade uttrycket i bans ansigte, tillade hon: O! kapten Treherne, res! Jag kan inte känna mig glad förr än ni varit der. Bryr ni er verkligen om, frågade han, om jag handlar rätt eller orätt? Naturligtvis — huru skulle jag kunna vara er vän annars? Då skall jag göra det, Elfrida! Redan i morgon skall jag ställa allt till rätta