Aftonbladet – 18 juli 1872, sida 2

blef så ledsen, stackars flicka, att inte få sin önskan uppfylld, synnerligast som hon inte varit med om skridskogången. Hvems fel är det? frågade George nä stan förargad. Jag har redan sagtattjag ej kan det, Mrs Treherne och jag ha kommit öfverens att åka hem tillsammans, och jag förmodar onkel inte vill att hvad jag säger ena stunden skall tagas tillbaka den andra. Din kusins anspråk..., började mr Treherne. Anspråk finnas inte i detta fall, inföll George häftigt. Det är min egen släde, i hvilken jag bjudit mrs Treherne att åka hem. Deremot skall jag gerna skjuta m:lle de Broissart på kälken en stund, om hon så önskar. Men m:lle de Broissart antog icke det förslaget; hon var vresigare än vanligt och yrkade blott på att genast få fara hem. De öfriga gåfvo naturligtvis efter för hennes vilja och skridskorna spändes af, plat serna intogos i vagnen och sällskapet var färdigt att bege sig af. George! ropade William, min hustru säger att du bjudit henne åka med dig — var bara rädd om henne. Åh, var obekymrad, svarade George, insvepande Elfrida i fällen och omsorgsfullt omstoppande hennes fötter. Ni kan inbilla er att redan vara i Canada, sade hon, då släden sattes i gång och bjellrorna började klinga. Der nyttjas ju alltid släde? En sådan färd som denna lär aldrig förunnas mig der, svarade han, klatschande med piskan öfver hästens hufvud, det väntar jag mig heller inte. Hvarför in!e? frågade hon. Emedan ni inte är der, ljöd svaret. Elfrida rodnade och fick mycket bestyr att fästa floret omkring hatten. Hvarföre blef ni Jedsen, då jag sade, att jag skulle resa min väg? På denna Georges öppenhjertiga fråga hade Elfrida svårt att finna ett lämpligt svar,