Aftonbladet – 17 juli 1872, sida 3

al Om R:s förhållande till sin kusin, presi r. denten von Hartmansdorff, har ett af arti iI kel-förf. begånget misstag redan blifvit af n I honom sjelf rättadt i etti genare nummer. r I Ins. vill dock något Komplettera denna rät n telse. Redan långt innan Hartmansdorffs e I förslag till representationens ombildning ut-, kom af trycket, var det för R. ganska väl a I bekant; och ins. skulle mycket misstaga sig, alom ej R. flera år förut haft och begagnat 0 I tillfälle att granska det i handskrift. Sä. kert är att R, använde mycken möda att förmå H. till att icke framlemna eller allt mängöra detta förslag, hvilket han väl förjutsåg skulle alldeles tillintetgöra H:s inflyrItande på riddarhuset, och hvilket förslag -Ihan sjelf i hög grad ogillade. Men denna , möda var förspild. Sjelf: hördes R. någon t gång, beklagande, omtala detta, hvarvid han -JOm sitt syskonabarn yttrade — i sina sam.Ital med tredje man benämnde han honom .gemenligen presidenten —: jag har gjort allt bi hvad i menniskomakt står för att få detta , förslag. undertryckt; men presidenten har vJefter sin salig mor, som hette Grönhagen, .lärft en sådan tenacitet i lynnet, att ingen I menniska rår på honom. Vid tillfället Itycktes R. hafva glömt att äfven hans mor hette Grönhagen, samt att tenaciteten i Ihans lynne, vare sig nu möderneeller fäI derne-arf, visserligen icke eftergaf den HartI mansdorffska. Förhållandet mellan då begge ;Ifränderna var och förblef alltid ett godt och Jaktningsfullt, såsom mellan vänner och frän: I der höfves. Med, anledning af hvad. som yttras om R:s kammarjunkaretitel, anser sig ins. böralemna ett par upplysningar samt berätta en särdeles karakteristisk anekdot, sådan ins. för Jmer än 40 år tillbaka fick densamma af en Rääfs, före honom hädangången, ungdomsvän och på sin tid en af de mest grundligt lärde Sverige någonsin haft att glädja sig af. Redan helt ung erhöll R. titel af hofjunkare — samma titel som hans far innehade och bar äfven vid sidan af sin sedan erhållna häradshöfdinge-fullmakt och lagmans-titel. Man får icke glömma att hoftitlar i Rjäfs ungdom icke blott, såsom nu, hade betydelse endast i rangordning samt vid processioner o. d., utån att de äfven i dagliga lifvet uppskattades på ett sätt, som för vår tid förefaller alldeles otroligt. 2) R. hade säkert aldrig brytt sig om att eftersträfva någon vidare titel, än den redan erhållna: han var både för sjelfständig, flärdfri och! stolt för att önska någon förbättring på karakteren, såsom det i senare tider bruI kat heta. Då erhöll han en vacker:dag ett bref från en nu länge sedan afliden ungdomsvän — om sedermera generaldirektören Claös Livijn, eller protokollsekreteraren Hagelbäck, med hvilka begge han brefvexlade, har nu fallit ins. ur minnet — i hvilket bländ annat förekom ungefär följande: Du har flere gånger i de knapphändiga rader du skrifvit mig lofvat att med nästa post utförligt skrifva och besvara mina föregående epistlar. Du har likaledes mer än en gång lofvat att, inom kort, personligen helsa på oss i Stockholm. Men iuntetdera löftet har hittills infriats. Nu vill jag härmed endast hafva underrättat dig att, derest du icke senast inom fjorton dagar besvarar detta samt mitt föregående af d..., samt senast inom en månad personligen här inställer dig, så skall jag hafva all möda ospard att förskaffa dig Vasen, jemte ekonomie-direktörs titel, Rääf, som befarade att af skämtet kunde blifva allvar, reste hals öfver hufvud. till Stockholm, der han då, för att betrygga sig mot dylika skämteförsök, förskaffade sig sin titel af kammarjunkare. — Hans sonliga pietet skulle hafva förbjudit honom, sonen af en hofjunkare, att emottaga sedan erbjudna högre titlar, äfven om hans redbarhet och flärdfrihet icke gjort honom obenägen för braskande titelväsen. Till-folkskolan var Rääf ingalunda någon fiende, såsom ofta varit trodt och antydt, visserligen med något stöd af enstaka hans yttranden. För folkskolan i sin ort gjorde han ej ringa uppoffring af. både penningar och arbete; och om ins. ej missminner sig, var det R:s frikostighet som satte skolstyrelsen i stånd att såsom lärare antaga en. nitisk och skicklig prestman, Men visserligen var R. en afgjord fiende till 1842 års folkskolestadga och de olägenheter denna, efter hans förmenande, medfört, dels genom att efter hand utrota eller försvaga det rika. traditionella vetande, som af ålder lefvat hos Sveriges allmoge, dels ock genom läggande af alltför. tung börda på statsverket och ännu tyngre på-socknarne: Tvåtusen drängar lockade från jordbruket: en ny samhällsklass tillskapad, som redan håller möten och fattar beslut; Gudsfruktan svalnad under en sval undervisnicg; sekter och split i läran mer och mer i tillväxt, liksom inbilskhet och sjelfrådighet, ständiga följder af allmän undervisning, då denna ej leder till fullän lad bildning; i aftynande deremot den verksammaste af all;kunskap; den traditionella, jemte vördnad och-aktaing mot föräldrarne, hvilka barnet finner sig öfverträffa i lexoprål. (Ydre beskr. IV, sid. 28.) Synnerligen omildt bedömde han den tidens folkskolelärare-seminarier, dessa olycksbrinsande dräng-akademier, såsom han brukade kalla dem; och den som sett ett och annat exemplar af derifrån i begynnelsen utgående folkskolelärare, i sjelfva verket ytterst okunniga, . men i dumdryg pösighet förhäfvande sig öfver sin förmenta kolossala lärlom, lata, trätgiriga och missbelåtna, den an väl fatta R:s ovilja. Till denna ovilja bidrog väl ock att man icke sällan såg folkskolelärare; understödde: af enstaka församingsbor, söka undandraga sig och skolan rån allt inseende och öfvervakande af kyrcan och presterskapet, förhvilket sistnämla R. hyste stor tillgifvenhet och vördnad. ins, vill här, såsom exempel på R:s höga ippskattning af presterskapet, endast erinra m det af R. i Ydre-beskrifningen med full ifvertygelse införda citatet: Om ännu nåsot sken gvarfinnes af akthing och rätt, och m vi änbu kunna sofva hemma i våra hus itan inbrott af tjufvar och rånare, eller aga något steg på våra vägar utan att anallas. hafva vi derför att tacka vresterska