Aftonbladet – 17 juli 1872, sida 3

Jlans nära samband med kyrkan. Det ä sannt att han glömt eller förbisett att de Tvexelundervisning i stort, då föräldrarn sjelfve undervisade sina barn samt, för at kunna detta, nödgades oaflåtligt underhåll och förkofra egen kunskap — att, säga vi denna vexelundervisning mer och mer döt ut, blifvit omöjlig, gått under, äfven a många andra och vigtigare skälän dem R ansåg hufvudsakligen härvid verkande, elle: hemmansklyfning, samt lossande af en mängt gamla band. Man må dock icke förglömm: att häruti ej låg någon fiendskap mot folk bildning, utan snarare ett sträfvande efte ett ideal af sådan, samt att R. kunde änm på senare åren framhålla det faktum, att hela Sverige folkbildningen fanns högst. sådana landskap, der de stora afstånder omöjliggjorde eller försvårade vanlig skol gång (t. ex. delar af Norrland), och att ihels verlden ingenstädes torde kunna uppvisas ett motstycke, till den rika och egendomlig! nationella folkbildning, som ännu i dag ut märker Island, der på hela ön endast finnes en skola — den i Reikiavik — och denna en uteslutande lärd skola. Men R: förbi såg, att såväl i den allmånna bildningen som i den egentliga och högre konstutvecklingen gäller sanningen af Reichhards ord: Halbe Kunst entfernt von der Natur; nur ganze Kunst fihrt wieder der Natur nahe; samt att vi nu måste, om vi eljest vilja en lycklig framtidsutveckling, med all kraft arbeta på folkskolan (äfven såsom arbetsskola) och hennes höjande derhän, att hon må kunna motsvara de stegrade fordringar man på henne har att ställa. Mot vär tids filantropi eller, såsom R. brukade kalla det klemighet, var R. naturligtvis ganska afvog; och specielt var han särdeles missbelåten med den förändring i lagstiftningen, som, afskaffande fordna mångfald. af straff utaf alla gradationer, sträfvar att förvandla alla straff. till. fängelsestraff; När gamla verlden, fri i verkligheten, ansåg brott böra försonas med penningeböter, dock ansenliga och betungande, eller i värsta fall med kroppsstraff, allvarliga och afskräckande, är det denna frihetspratande tid förbehållet att beröfva friheten för nästan alla möjliga lagöfverträdelser och; genom ett oupphörligt användandet af den dyraste af alla bestraffningar, öfverflytta lidandet från brottslingen på samhället, som måste bekosta dessa oformliga utgifter, utan att detta så kallade straff, uti sin närvarande klemighet (!) och alldaglighet, innebär det minsta afskräckande för andra eller mera förbättring än våra gamla lagar verkade. Cellfängelserna voro i R:s ögon, monumentala bevis för den gudsfruktan, sedlighet, laglydnad, som den klemigare lagstiftninsen och lagskipningen utvecklat. (Forts.)