Aftonbladet – 12 juli 1872, sida 2

Elfrida mycket att antaga den. Hon var ännu sängliggande efter en häftig feber och mycket-stark medicin, hvarför hon kände sig ytterst obenägen att företaga en lång resa till Wales och komma in i en ny afdelning af slägtingar. Mina sorgkläder äro ännu inte färdiga, William. Kunna vi inte dröja till sommaren ? Sorgkläderna äro inte giltiga hinder, Frida. Vi behöfva inte fara förr än i nästa vecka, och till dess kan Dora arrangera, att allting blir i ordning. Ser du, mr Treberne önskar särskildt, att vi skulle komma dit medan hans dotter-dotter är hemma, och han har just för vår skull uppskjutithennes återvändande till pensionen. Men hvarför? Jåg längtar inte alls att göra hennes bekantskap. Hon är en ouppfostrad, simpel flicka. Grace såg henne en gång bos Plimptons, och hon tyckte inte det minsta om henne. Så enfaldig du är, kära Frida. Du kan väl fatta, att det inte är för hennes utan för onkels-skull jag vill fara; Hamnär en nyckfull gammal gubbe. Om George hade fortfarande varit hans arfvinge, skulle han säkerligen fått alltsammans, men som det nu är, kommer ban troligen att dela sin penningeförmögenhet. Du hår altid varit en stor favorit hos honom, och det vore en dårskap att misshaga eller stöta honom un: der dylika förhållanden; Hvem är George? frågade Elfrida. GeorgeTreherne är min kusin och för närvarande på Ariscedwyn; en gränslöst egenkär menniska; tror, att han är det fullkomligaste, som går i två skör. — Somliga tycka, att han är vacker... Hamvar onkelns universalarfyinge, ända tills den der flickan nppträdde på arenan; onkel anser; att det