Aftonbladet – 12 juli 1872, sida 2

inder mot erhållande af sysselsättning och 1 irtjenst. Må man något besinna, hurudan! en frigifne straffångens belägenhet är.!l led allvarlig föresats att föra ett ärligt, rbetsamt, laglydigt lif lemnar han fängelet. Men när han företer prestbeviset, som ätrycker honom vanfräjdsstämgeln, stänes för honom hvarje dörr, och han tvingas tt stjäla, för att ej svälta ihjel, hvarpå an snart är tillbaka inom fängelsemurarne. )m han tigger, gripes han såsom försvarsös och dömes till allmänt arbete på viss id, då han naturligtvis omöjligen kan skaffa ig laga försvar; när denna tid är ute och jan åter ej kan förete laga försvar, helst lå, såsom stundom sker, det älägges honom utt från häktet (!) skaffa sig det, dömes han inyo till allmänt arbete, och denna kretssäng af brott, straff, frihet för en kort tid och återigen frihetens förlust fortsättes, till less döden gör slut på ett hopplöst, elän ligt lif En slående belysning af de hinler, som ställa sig i vägen för den frigifne straffängens bemödande att sig ärligt försörja, erbjuder förhållandet med benådade lifstidsfångar. När en till lifstids straffarbete dömd brottsling under minst tio år oafbrutet uppfört sig väl inom fängelset; plägar K. Mit, der fången kan förete laga försvar, medgifva förskoning från vidare straffarbete, dock alltid med vilkor att den benådade, om han begår för allmänna säkerheten störande förbrytelse, förverkar benådningen och skall för lifstid straffarbetet fullfölja. Man skulle föreställa sig, att tio års godt uppförande i fängelset i förening med vissheten, att vid ny förbrytelse åter för alltid förverka den ätervunna friheten, skulle mer, än i fråga om andra frigifne. utgöra en borgen mot återfall i brott. Men verkliga förhållandet utvisar motsatsen: under åren 1867—1870 hade, bland de under året inkomne lifstidsfångar, 1867: 50 ?o, 1868: 75 9o, 1869: 70,5 0 och 1870: 62 vo förut varit till lifstidsarbete dömde! Vill man afviså den slutsats, som här lig ger närmast till hands, att nemligen en stor del af dessa återfall säkerligen föranledts af omöjligheten att finna arbetsförtjenst och i stället skrifva dem på räkningen a desse frigifnes egen uselhet och dåliga vilja så framkallar. mat dermed blott en annan icke mindre svår anmärkning möt nuvaran de lagstiftning och fångvårdssystem.. Del frågan gör sig nemligen sjelfmant: om de! li stidsfänge, som benådats på grund af sit under ett årtionde visade goda uppförande trots det damokles-svärd, som sväfvar öfve honom, saknar håg och allvarlig vilja at föra ett ärligt och laglydigt lefnadssät saknar kraft att motstå mötande frestelser hvad har då samhället gjort med honor under de tio fängelseåren, för att uppfostr och moraliskt förbättra honom?