Aftonbladet – 11 juli 1872, sida 3

bevisa sin rätt att prygla honom, oaktadt ,linvändningarne af Ö. — Af samma skäl I torde man få anse, att det ålegat skolan ; I först anskaffa fullgiltiga bevis att dess art betsordning icke innehåller föreskrifter, som I måste verka förstörande på ungdomen, innan denna arbetsordning såsom lag promulgerades för att under decennier tillämpas. Be r I visningsskyldigneten tillhör sålunda egent-Iigen skolans målsmän, och så länge denna I skyldighet icke blifvit fullgjord, torde det -trotsiga språket om rätt få anses obefo. I gadt. Vi komma då till den andra kategorien -laf försvarare för den pedagogiska absoluI tismen, eller dem, som väl begripa att ungII domen öfveranstränges och far illa i andligt afseende, men som söka orsakerna alle; Istädes utom inom skolan sjelf. Bristande lanlag för studier skulle enligt desse vara ,Jett utmärkande drag för vår tids skolungIJdom och en orsak till öfveransträngning. -JOm med anlag förstås den medfödda förmå-I gan af intellektuel utveckling, så är påstå-lendet otvifvelaktigt falskt. Detta bevisas fl bland annat af tillämpningsskolornas ung.)dom, som väl ursprungligen måste anses ; vara af samma sort som elementarläroverI kens, och om hvilken ingen sådan klagan I förspörjes. Tvärtom hafva vi hört gamla skollärare, -Isom öfvertagit undervisning vid slöjdskolan -i Stockholm, uttala sin förvåning öfver den I snabba uppfattning och den uthållighet vid I I tankearbetet, som de der funnit hos lärjungarne. Menar man deremot att häg och -Ilust för studierna ofta saknas i våra lär. -domsskolor, så tro vi ej att man misstagit Isig; men enligt vår uppfattning är denna ,håglöshet, denna slöhet för det intellektuela -l arbetet en direkt följd af den tidiga öfverlansträngningen och icke ursprungligen en orsak dertill. Hågen, lusten och ifvern att llära har man slutligen lyckats pina ur det I stackars barnet, och denna brist på intresse, på anlag för studier som det heter, är Jendast den naturliga och oundvikliga följden af det oförsvarliga sätt, hvarpå barnets receptiva anlag misshandlats under de första läroåren. Hvarje friskt och normalt bildadt barn har sinnet öppet för nya intryck så länge det ej är uttröttadt, och det emottager med glädje och fröjd allt vetande, som det förmår att fatta. Denna barndomens otroliga receptivitet utgör dess rikedom, dess intellektuella arfvedel, som rätt vårdad både kan och bör blifva fruktbringande för hela lifvet, men som för mången liten stackare går förlorad till betydlig del redan innan han sjelf fått full vetskap om dess tillvaro. De medfödda anlagen vexla i oändlighet, en gifven följd af naturens egen oändliga rikedom, men hos hvarje barn finnas dock en eller flera sidor, der dess receptivitet är veckla sig. Detta är dock mycket sällan händelsen med barn, som uppväxa i de kretsar, der elementarläroverken förmå attgöra sin attraktion gällande, Så snart det ominösa 10:de året nalkas, måste allt afseende på olika anlag, olika utveckling och behof vika, ty den unge adepten skall nu inpassas i någon af skolans fasta cadrer. Det tresse för, hvad det begriper och förmår, utan om den reglementerade skollexan, lika för alla, lika lång, lika bred, lika mångfaldig och ofta lika outgrundlig för den späda tanken. Snart är skolmästeriet i full gång, minnessakerna komma i långa rader och i bakgrunden hägrar redan karbasen såsom den lifvande kraften, i fall kärleken till ämnet skulle börja sina ut. Mycket är det ej som den lilla parveln begriper af hela denna massa reglor och undantag och på: radigmer, men läsas skall det både bittida och sent, antingen krafterna räcka till eller icke, ty hvem har väl hört talas om att det finnes någon gräns för hvad man kan och bör fordra af en 10 års pojke. Kärleken till boken går på detta sätt snart sin kos, men ännu en tid håller den lille friskt uti, ty han vill ej blifva efter kamraterna. Slut: ligen slappas dock äfven den späda viljan och af det vetgiriga iastän okunniga barnet har blifvit en håglös skolyngling, utan anlag för studier och vanligen äfven utan lust för något arbete alls, Den typ här blifvit tecknad hörer icke till sällsyntheterna. Han återfinnes på alla stadier inom skolan och han utgör ett af de mest i ögonen fallande bevisen på öfveransträngningens sorgliga följder. I många hänseenden påminner han om den utkörda åkarhästen och han behandlas ungefär på lika rationelt sätt. Hvad han behöfver är tillräcklig hvila, omsorgsfull vård och välvillig uppmuntran, men huru skall han häraf kunna komma i åtnjutande, då lärarne sjelfve ej ens begripa hvad de dagligen år ut och år in hafva för sina ögon. Om vi nu lemna de svaga anlagen och gå till de bättre, som enligt u pgift öfveransträngas derföre att föräldratne i sin fåfänga uppegga barnen att söka inträde i för höga klasser, så återfaller äfven här hela ansvaret på skolan sjelf. Det är lärarne och icke föräldrarne som afgöra, i hvilken afdelning ynglingen skall inträda, och kommer: han på en plats, som han ej utan öfveransträngning kan försvara, så är orsaken helt enkelt den, att lärarne icke gjort sin pligt Halten af de skäl, man trott sig kunna åberopa för skolans oskuld i fråga om öfveransträngningen, torde af det sagda redan vara klar, men ännu återstå några ord ati säga om sjelfva hufvudfrågan. De exakta bevisen för att menniskohjernan till sina funktioner skadas genom ett intellektuelt arbete, som utsträckes öfver vissa gränser, ligga inom den cerebrala patolo giens och fysiologiens områden och torde sålunda böra lemnas oberörda i en tillfällig tidningsuppsats. Men det finnes utom dessa en hel serie af andra bevis, dem en hvar kan kontrollera, som med öppna ögon går fram genom lifvet. De kunna hemtas från de olika resultaterna af olika uppfostringsmetoder, och exempel saknas ej, rr Fa Re AA relativt stark, såvida den fått ostörd utär ej längre fråga om hvad barnet har in-.