Aftonbladet – 11 juli 1872, sida 3

Om öfveransträngning i skolorna, (Forts. från JM 140.) Innan vi gå vidare, torde det ej vara olämpligt att kasta en återblick på de uttalanden i frågan, som utgått från skolans egna mälsmän. Dessa kunna hufvudsakligen sammanfattas i trenne sinsemellan temligen skilda åsigter: l 1:o Fullgiltiga bevis att skolan vållar någon öfveransträngning saknas, hvarföre hela saken ej ens är värd att tala om; 2:0 Öfveransträngning kan icke förnekas, men orsakerna ligga utom skolans befogenhet; felet ligger i bristande anlag för studier, eller deri att föräldrarne uppegga barnen till ansträngningar i skolan o. 8. v.; 3:o Öfveransträngning finnes och är ihufvudsaklig mån orsakad af skolan sjelf. Hvad nu den första åsigten angår, så inses lätt att den till stöd för sig icke kan åberopa fullt logiska skäl. Mån har icke framlagt fullgiltiga bevis att vi förstöra ungdomen, ergo äro vi t vår fulla rätt att gå på, som vi göra, sådant är påståendet. Men huru är det väl beskaffadt med denna fulla rätt? Är då t. ex. ÅA. berättigad att prygla B. ända till dess det lyckats C, att öfverbevisa ÅA. om B:s rättighet att få vara i fred? För något hvar, som ser saken ur en mindre pedagogisk synpunkt, Vill det tvärtöri synas somom B: vore berättigad att få vara I fred; till dess det lyckats A, i 4