Aftonbladet – 11 juli 1872, sida 3

-loch symbolum nicenoconstantinopolitanum. Mellanformerna emellan apan och menniskan, i den mening hr M. anser dem för sina beräkningar nödiga, öfverlemna vi således åt honom. Vi hoppas i ofvan afgifna förklaringar eller upplysningar hafva tillräckligt betecknat vår åsigt i den vägen. Hvad deremot och i allmänhet angår de genomgångsformer, hvilka enligt utveckligsteorien måste i menniskans utvecklingsserie förutsättas, så måste vi finna det temligen både antagligt och förklarligt, att i fall en lj eller annan sådan påfunnes, den icke vidare .skulle igenkännas såsom specielt angående -jemförelse med hvilkas utsagor förnuftets lefvat och deras arbeten blifvit skriftligen -Iga tviflen eller undanrödja de många anledI ningarne til strider rörande dessa urkunspärrad stil utmärka såsom särdeles vigtig Toch för tron på treenighetsläran afgörande. ingalunda, att utvecklingsteorien, såsom menniskan. Äfven vi skatta menniskan högt, men våga ändå icke, lika litet som hvad djuren eller växterna angår, fordra att naturen skall någonstädes, likasom i ett museum och med behöriga etiketter hafva ordnat kompletta och välbehållna exemplar af dessa genomgångsformer. Men torde det blifva svårt eller omöjligt för hr M. att finna apor, hos hvilka man kunde känna igen menniskonaturen, så bör det bli honom så mycket lättare att finna menniskör, hos hvilka man kunde känna igen apnaturem. Fördomarne och den blinda auktoritetstron äro talande bevis derpå, huru man under tidernas lopp lyckats hos Guds afbild inplanta just den naturen. På tal om mellanformer och med anledning af den ton af förakt för andras öfvertygelse, hvilken hr M. sjelf anslagit, kunde vi nog också känna oss frestade att fråga hr biskopen, hvar han alltigenom har mellanformerna eller de förmedlande länkarne emellan våra nuvarande biblar, och ännu erkända äldsta symbola, dem kyrkan för sin rätt att döma gudsdomar åberopar, och i och vetenskapens ärliga bemödanden att förklara naturens under eller tyda lifvets och dödens gåtor skola anses förtjenta af så bittert hån allenast, och originalerna till denna skrifna uppenbarelse och dessa ok trojerade trosnormer, eller huru han vill fylla luckorna emellan äfven de äldsta kända handskrifter till dessa urkunder och den tid, då de angifne författarne skola hafva affattade, eller huru han vill häfva de månders både tillkomst och författare. i t en obeveklig kritik har man i våra I dagar måst såsom förfalskning eller inskjutning uppgifva t. ex. en strof, den vår svenska bibel hade så småningom hunnit genom Kritiken har säkerligen mycket ogjordt ännu. Nyss anförda faktum föranleder emellertid den nog sorgliga betraktelsen, att hvad sålunda nu kunnat ur bibeln utdömas, det har ända till vår tid varit af kyrkan påbjudet såsom särskild gudomlig uppenbarelse eller såsom Guds eget ord äfven det, och menniskors lif och lycka och salighet hafva gjorts beroende af dess erkännande.l: Man hädar Gud genom att häda hans ord, säges det. Nå väl! Är icke den allmänna uppenbarelsen Guds ord? De otaliga gånger 1 upprepade, af samhällslagar och samhällstväng understödda kyrkliga försvaren och förbuden hafva icke förmått hindra, att bibelns ord blifvit föremål för en allt menskligare tydning eller att de till och med af allt flere eller till allt större del betraktas: såsom menniskors ord. Men ännu har det!4 ej fallit någon in att anse stjernhimmelen för en skrift af menniskohand. Det är sant, vexlat, teorier uppstått och fallit, problemer blifvit olösta och frågor obesvarade. Mot många hinder har den vetenskapen haft att strida, lagda i dess väg just af supranaturalismen, af religionen eller kyrkan och dess målsmän, hvilka under åberopande af sin nitälskan för Guds ära velat skydda den särskilda uppenbarelsen och dogmtron mot hvarje inkast af Guds allmänna uppenbar relse i det menskliga förnuftet och naturen, Men hur mycket ljus har icke naturveten-l skapen det oaktadt redan hunnit sprida Hur många frågor har den icke redan för: mått med ovedersägliga ja eller nej besvara! Bland de många religionerna deremot eller särskildt de oräkneliga kristendomarne, bein och Jesu egöa ord i Nya testamentet och hvar för sig anse sig för Kristi kristendom, Kristi egen kristendom 0, 8. V., för att begagna nägra af både pietismen t 8 d a hvilka senare samtligen åberopa sig på bi-h å 1 t V och nyrationalismen numera mycket gouteraIk e de uttryck — bland dessa alla har ingen kunnat fälla ett utslag, som öfvertygat eller I ä öfverbevisat de andra; Och hvilken ibland dem skall någonsin det kunna? Vi ha redan öppet och ärligt erkänt vår fi öfvertygelse, att fromhet och tro, dygd och gudsfruktan kunna -finnas äfven utom kristendomen, ja utan behof afnågon som helst särskild uppenbarelse. Vi frukta således protest mot dogmläran om menniskans tillkomst och första öden, skall omstörta de grundpelare, på hvilka staten och familjen hvila, så vida nemligen man icke med desse grundpelare menar ovärdiga privilegier elonaturlig fördelning af statens och familjens fördelar och makt. Vi vänta tvärtom att denna teori, i det den erkänner naturens under, utan att behöfva djefvulen till förklaring af mensklig orullkomlighet eller ondska, och så vida den antager en gräns för menniskans tidliga vetande, utan att ler i allmänhet vilkoren för en orättvis och å v l l Å f i 1 j t 1 6 ( 1 att äfven inom naturvetenskapen åsigtercc i f ÅL; t N t 1 0 Nn 2 förneka hennes tillvaro och ansvar äfven 8 bortom den gränsen, skall blifva en helsosam 8 väckelse till besinning af trons öfverdrifter och en i vår tid behöflig motvigt mot indifferentismen, som binder för ögonen, och den materialism, som glömmer slutledningen för premisserna, lika väl som mot dogmauktoriteten och pietismen, hvilka under olika masker och åthäfvor bära samma drag af despotiska anspråk och slafvens tanklösa underkastelse på en gång. fä nd Ide Om öfveransträngning i skolorna, (Forts. från JM 140.) !m Innan vi gå vidare, torde det ej varave olämpligt att kasta en återblick på de ut-os talanden i frågan. som ntoeått från skalana! da