Aftonbladet – 11 juli 1872, sida 3

MANI SFP NIARDUIS SIMMONS MOMS Också ett ord om Darwinismen. Några anmärkningar af C. (Slut fr. tisdagsbl.) Så vida lifvets fläkt ändå måste hafv: kommit från Gud och så vida lifvet i sig sjelft, frågan må vara om djuren eller men niskan, ändå blir förklarligt endast ur Gud och så vida äfven den bibliska berättelsen sig sjelf lemnad, ingenting annat säger, är att den af jordens stoft danade menniskan genom inblåsandet i hennes näsa af den lif vets anda eller flägt eller kroppen lifvande kraft, som yttrar sig genom andedrägten och i döden utandas, allenast blef en lefvande själ, ett animaliskt väsen, började ett ani maliskt lif; så kunna vi icke förstå, hvar före det med afseende på det menskliga slägtet skall vara så mycket förnämligare att härstamma från en jordklimp, än att hafva genomgått en utvecklingsserie, hvilken vis serligen kan hafva företett många påminnelser om både växter och djur, men hyilken åtminstone alltigenom är lif från Guds lif och potentialiter mångfald från gudomlig enhet, Äfven om hr M:s förmenande, att menniskan enligt darwinismen blir skapad till en markattas afbild i stället för till Guds, hade annan grund än en godtycklig och ficndtlig tydning a sönndaåsigt, skulle vi ändå hafva svårt att förstå, hvarföre en jordklimp skulle, mera än en djurform, lända till Guds ära såsom omhölje för hans afbild. I Säga för öfrigt hvad man vill, så kan menniskans frändskap med växterna och djuren icke förnekas. De många likheterna förråda henne. Man behöfver icke för att få svar på den frågan återupplifva eller afvakta utgången af den strid, som en gång mellan lärde teologer pågick derom, huruvida de första, enligt bibens berättelse skapade menniskorna voro försedda med nafe. I sina käkar, ehuru numera slutna likasom hos de öfriga landtdjuren, har menniskan än i dag en påfallande likhet med de gälar, som säkerligen för allt djurlif erfordrades, så länge vattnet under himmelen ännu icke hade församlat sig i särskildt rum och det torra icke fått namn af jord. Efteratt under sin första tillvaro hafva hemtat sin näring som växten, skiljes den menskliga varelsen först i födelsen och lik den mogna frukten från det väsende, med hvilket den ända till dess var så nära förenad. Den djuriska och vegetativa tillvaron är med ett ord vilkoret för menniskans jordiska lif. Hon upphör att vara djur först när hon upphör att andas. Men icke upphör menniskan att vara menniska derföre, att hon är äfven djur; lika litet som anden skall dö derförg, att han är en produkt af lifvet. Att utvecklingsteorien så småningom skall bryta sig väg genom fördomarne och visa sig stå väl tillsammans med de högstämdaste åsigter af tillvaron och dess mål, det vänta vi lika säkert, som det, på grund af historlens vitueskörd och mångahanda martyrskap och såvidt menniskor förmå döma, är odisputabelt, att en fast och hängifven tro på Gud och ett annat lif med dess omät1 MM ansvar både kan finnas och har funnits icke blott utom kristendomen, utan oberoende af all särskild uppenbarelse. Denna kristliga högfärd deremot, som så fegt förklarar sig insolvent och försvarslös gentemot djefvulen, men för sitt friköpande pockar på Guds död, utan att vilja höra talas om någon solidaritet med håns skapelse, den förefaller mig dock städse, som om den både tviflade på sin mensklighet och föga vågade lita på sin ande; Hyad som i synnerhet talar mot Darwins teori och utgör en vederläggning af hypotesen, skall dock, enligt hr M:s förmenande, vara det faktum, att mellanformerna saknas. Att hr M. äfven Lär med mellanformer endast afser sådana emellan menniskan och apan, torde vi knappt behöfva nämna. Detta oförtröttade bemödande att göra en på åtlöje beräknad sammanställning af apan eller märkattan och menniskan till ett korollarium af Darwins teori och detta afsigtliga förbiseende deraf, att darwinismen eller utvecklingsteorien ieke längre är något blott utkast eller en paradox eller ett föremål för gapande förundran blott, utan en af vetenskanen redan om händer tagen och mångsidigt ventilerad åsigt, måste dock till slut få utseendet af ett föga aktningsvärdt försök att bianda bort saken och allenast från all vidare diskussion bannlysa den för supranaturalismen besvärliga frågan genom at ofskräcka andra från att sjelfva prötva