Aftonbladet – 9 juli 1872, sida 3

a lnar Darwinismen ett stort tillbakaskridand a li naturvetenskapen. Enligt hr M:s åsigt tja. Anser man nemligen för Guds ära der rläsigten nödvändig, att Gud medelst uppre 2 Ipade skapelseakteroch hvart efter anna i I gifvit upphof åt ljuset och solen, stora hafs rIdjur och fjäderfåglar eller låtit jorden bära 1Igräs och örter före solens skapelse och flslutligen danat menniskan af jordens stoft -Joch byggt qvinnan af mannens sidoref o. lIs. v.; så medgifva vi, att Darwins teori blir något genant. Ånser man deremot, Jatt Guds vishet och makt minst lika myc;Iket erkännas. och förhärligas af den åsig Iten, att Gud i ett enda frö nedlagt alla tiI dens och verldens oändliga möjligheter och Jatt han ur detta frö låtit utveckla sig allt, det största med det minsta, solsystemerna Toch granden; så torde Darwinismen så småIningom visa sig vara ett uppslag af helt annan betydelse, än att det skulle vara förtjent af hån allenast eller än att dess beaktande af vetenskapsmän skulle kunna göra en komiskt stämd. Oaktadt allt tadel mot Darwin för hans hypotes, nödgas hr M. dock erkänna, att denna hypotes vinner terräng. Att sådant skall äfven hos hr M. göra ett smärtsamt intryck, får man ej undra öfver. Man kunde nog eljest hafva skäl erinra, att naturvetenskapen för sin utveckling till mensklighetens upplysning och gagn haft åtskilligt godt äfven af hypoteser och att just slutandet från följd till grund, lika välj som från grund till följd, gifvit anledning till nya experimenter och ledt till uppdagandet af nya sanningar. Hvad deremot supranaturalismen angår, så skulle den upphöra att existera i samma stund den skilde sig från hvad den icke visste eller icke förstod. Den har ju hela sin egentliga tillvaro i sådant, som icke kan hvarken vetas eller förstås, utan blott tros. Så snart den träder ut ur mysteriernas krets, finnes den ej mer. Och om, såsom hr M. säger, frågan om lifvets tillkomst och dess utveckling, åtminstone för närvarande, ligger för högt för naturvetenskapen i förhållande till ett par andra vetenskaper, så kommer väl detta också deraf, att den förra anser sig böra bygga på helt andra hypoteser, än de senare. Darwinismen är ett nytt bevis derpå, att i samma mån naturvetenskapen lyckas undandraga sig det kyrkliga trycket och utvidga sitt vetande, just genom noggranna iakttagelser af naturfenomenen, i samma mån skall den känna sig allt mera hågad att göra sina bestick för egen räkning och allt mindre skyldig att ställa sin kosa efter åtskilliga hypoteser, dem ortodoxien likväl utgifver för osvikliga rön. Frågan om hvad lifvet är skall deremot, enligt hr M:s försäkran, på filosofisk väg både kunna Besvaras och hafva blifvit besvarad på många olika, mer eller mindre tillfredsställande sätt. I detta tillägg antydes emellertid en relativitet, som utesluter all tanke på att frågan på något enda af de många olika sätten skulle hafva blifvit tillfredsställande besvarad. Äfven filosofien, både såsom vetenskap och undervisning, är ännu af både ed och verldsliga beräkningar, ja af tanken på bergning och medborgerlig existens, bunden vid kyrkan och dess dogmer. När det en gång kommer derhän, att den ärliga forskningen och det uppoffrande sanningssökandet, hvilka på andra vetandets områden äro både tillåtna och högt uppburna, icke längre betraktas som ett brott i fråga om menniskans högsta angelägenheter, icke längre, i fråga om menniskans andliga och eviga väl, blifva en bannlysningsdom öfver sanningsvännen; då skall icke heller filosofien längre känna sig hvarken tvungen eller lockad att blifva biblisk apologetik ellef dogmatisk sofistik och då skall den komma till helt andra resultater, än hr O. Wikner, som tyckes vilja göra filosofien mer än någonsin till en -ko-l. kerska i det ortodoxa köket eller en uppasserska i det pietistiska refektorium. När hr M. fordrar, att en kemist, så vida han vill anses hafva löst problemet, skall kunna frambringa ett hvetekorn af dess kända beståndsdelar och visa att det i jorden lagda konstgjorda kornet gror, eller när hån begär, att naturvetenskapen skall besvara den frågan, hvad lifvet är, på just samma sätt, som samma vetenskap, genom att frambringa vatten, besvarar den frågan, hvad vatten är; så är utan tvifvel meningen att uttala ett: skomakare, blif vid din läst. Naturvetenskapen lärer dock lika litet kunna vara utan tanke, som filosofien och teologien kunna undgå all beröring med den materiella verlden, Under det hr M. sålunda förbjuder naturvetenskapen att filosofera, förbiser ban också sjelf, att problemet ju ändå blir löst blott till hälften, så länge det icke omfattar frambringandet äfven af sjelfva beståndsdelarne i hvetekornet och sedan af elementerna till dessa och så allt fort, till dess den yttersta grunden till allt är funnen. Eller är lifvet lif allenast som en komplex och i sina: yttringar? Hr M. erkänner emellertid, att hvetekornet vill nedmyllas för att gro. Han erkänner då ock, af hvilken vigt liflösa ämnen likväl äro för lifvets frambringande just i dess uppehållande och fortplantning. Sjelfva mullen blir då också ett erkännande deraf, atticke blott lifvet, utan äfven döden räknar sina anor från eviga lagar. Till hr M:s bevisföring höra ock sådana uppmaningar till darwinisten eller Darwins många anhängare, som att göra hunden till katt eller förvandla en apa till menniska? eller grundlägga en akademi för ett apslägtes menskliggörande o. s. v. Möjligen har hr M. sjelf haft något nöje af dessa stycken, För att beteckna vårt omdöme om detta ovärdiga gyckel i allvarsam sak fråge vi blott, huru man skulle anse en person, som med anledning af Nilssons upplysningar RR RO